Kompis-torka

Jag har dåligt samvete för mina vänner just nu.

Hur god min vilja än är, hur mycket jag än längtar så får jag inte in allt i almanackan.

Jag är välsignad med många, goda, trevliga, fantastiska vänner.

Men för tillfället känns de flesta av relationerna som distansförhållanden. Vad göra? Vardagskvällarna känns omöjliga. Jag är för trött. Det kostar för mycket i energi och värk för att träffas sent en tisdag.

Ibland går det - visst - men väldigt sällan.

Helgerna fylls kvickare än en blinkning med allt annat än kompis-umgänge. Och snart är det jul.

Spontanitet är ett ord som inte längre existerar i livet känns det som.

Ska man få till en träff med väninnor gäller det att vara ute tre månader i förväg.

Sen till detta typiska sätt att umgås. Jag kan känna mig lite mätt på par-middagar där barnen helst ska klara sig på egen hand så de vuxna får äta ifred. Jag längtar efter annan typ av umgänge. Helst dagtid (för min kropp och min trötthets skull). Och allra helst där man hittar på nåt skoj ihop. Något som alla gillar.

Brunch och bus i Hagaparken.

Lek i simhallen med efterföljande hämtpizza.

Pulkaåkning och korvgrillning.

Skridskor på Norrviken med choklad och mackor.

Familjespa på Kolmården.

Julmarknad på Skansen.

Pepparkaksbak vid köksbordet.

Och där har jag plötsligt en hel lista med trevligheter.

Nån som vill hänga på?