9-årsdepp & 6-årskris

Leo har kommit in i sitt 9-årsdepp.

Han har gått från att ha varit en ständig solstråle, utåtriktad, nyfiken på livet och att tycka precis allt är kul till en introvert, bräcklig och molloken varelse. Slokande med axlarna mäter han nu ca 134 centimeter över havet. Kroppsdelarna vill inte riktigt som han själv ibland. Han har ingen riktig aptit och har svårt att somna på kvällarna.

Inget är riktigt ordentligt kul.

Var tog min unge vägen?

Min strålande glada och positiva åttaåring? Som tyckte allt var skoj?

Det sägs inte så mycket om den här åldern. Kanske för att den inte är så utåtagerande utan snarare tvärtom vänder sig helt inåt. Att "krisen" liksom utspelar sig bakom en stängd dörr till nio-åringens rum. Perioden sägs pågå till ca 11 år om man har otur. Och sen börjar man närma sig tonåren. Frågan är vad som är värst?

Han är inte sur och deppig jämt, det är han inte. Därför vet jag också att det är helt okej. Ibland glimtar hans gamla jag till och jag skymtar hans innersta personlighet. När han får göra nåt kul experiment eller läsa nån bra bok.

Det blir många prat på sängkanten. Om att han känner sig osynlig. Ledsen. Ensam.

Fast han vet att han inte är det.

Vi pratar om döden ibland. Eller om uppfinningar.

Och det allra jobbigaste är att jag känner igen mig själv så väl i honom. Jag tror att just den där perioden var extra jobbig för mig när jag var liten. Jag fick två nya syskon i två nya familjekonstellationer strax innan den åldern. Sen var det tufft.

Noel 6-årskrisar parallellt med storebrors depp. Och om man är positivt lagd kan man säga att det är väl lika bra att ta alla jobbigheter på en gång.

Nu är jag inte riktigt sån. Utan känner mig ganska otillräcklig.

I bilen igår sa han:

- Mamma, jag önskar att jag fick börja om på Gula avdelningen på dagis igen...

(Småbarnsavdelningen där Stella går).

- Det är så konstigt för jag minns nästan inte hur det ser ut därinne på dagis och jag längtar tillbaka liksom.

(Mamman snyftar till och kväver en klump i halsen)

- Ja, ibland känner jag också så där Noel... Ibland önskar jag att jag bara fick krypa upp i någons knä eller bli omkringskjutsad i vagn, svarar jag sanningsenligt.

- Ja, jag med! Säger storebror drömskt i baksätet.

- Jag saknar min gosefilt...nästan varje dag önskar jag att den var hel igen.

(Mamman kväver ytterligare en snyftning)

Noel är lite mer utåtagerande och ilsken av naturen och just nu är han en utmaning ganska många gånger om dagen.

Och jag får dåligt samvete över att jag så många gånger sätter hårt mot hårt istället för att agera vuxet och gå med i hans behov av att vara liten igen. Förstå att det inte är kampen han är ute efter. Utan mig, min famn och min uppmärksamhet.

Men det är inte lätt.

Det är det inte.

Fast vem sa nånsin att det skulle vara det?