Besvikelse. Eller sorgen över det som aldrig blev.

Besvikelse. En sorg över förlusten av en dröm.

En förväntning. En tanke och en bild av hur något kunde ha blivit.

Människan värjer sig för besvikelser. Som om det vore nåt dåligt. Ett misslyckande.

Så man undviker att glädjas för mycket åt det förväntade. Utifall det skulle råka bli en besvikelse. Som om man verkligen kan skydda sig mot det.

Jag tror att man ibland missar lite av livets finaste upplevelser genom att INTE ta ut glädjen i förskott. Att i alla lyckliga stunder av väntan, längtan och förväntan lägga in en brasklapp.

Att hindra sig själv från att glädjas fullt ut för att sorgen och besvikelsen om att det förväntade inte blir som vi trott på så sätt blir lindrigare.

Talar jag i tungor?

Kanske.

Men jag vet att jag själv är ganska bra på det där med brasklappar.

Att inte våga vara lycklig fullt ut i nuet av rädsla för att det som bringar lycka ska tas ifrån mig, visa sig inte vara eller bli det jag trodde.

När jag blev gravid första gången minns jag att det någonstans var självklart att man inte skulle tala om det förrän den största risken för missfall skulle gå över.

Jag höll mig nog ganska väl till den tesen första gången.

Jag minns dock att en del släktingar drog efter andan när jag två veckor före beräknad förlossning bäddade i spjälsängen. Det fick man tydligen INTE göra. Och vagnen skulle man absolut inte ha hämtat ut innan bebisen var hemma. Bara det nödvändigaste skulle inhandlas. För att inte ta ut något i förskott.

Andra graviditeten utannonserades efter ca 8 veckor. Vi var redan föräldrar. Alla tillbehör fanns på plats och skrockande släktingar var något tystare.

Tredje graviditeten basunerade jag ut samma dag som stickan visade positivt. Jag tillät mig själv att drömma, fantisera och önska fullt ut. Jag handlade bebiskläder till en hel liten garderob innan vecka 30 och planerade en rosa barnkammare med vita spetsgardiner.

Vi beställde en klart lysande röd vagn som vi tog hem i väldigt god tid innan beräknad förlossning.

Jag njöt av tanken, bilden, drömmen och förhoppningen om den kommande bebisen.

Jag insåg att om jag av någon anledning skulle ha förlorat barnet, drömmen om bebisen, den förväntade bilden av vår framtid - så skulle sorgen inte vara lindrigare bara för att jag inte varit glad de stunder jag kunde.

Men har man råkat ut för besvikelser är man rädd. Och aktar sig för att glädjas för mycket åt det som råkar vara för stunden.

Det ledsamma med det är att man riskerar att missa glädjen både före och efter det att drömmen går i uppfyllelse.

Så ta ut glädjen i förskott, i nuet och i efterskott. Roffa åt dig allt du kan medan du kan.

Och när du förlorar en dröm eller går miste om det förväntade. Ta dig tid att sörja.

Man måste sörja färdigt för att kunna skratta igen.

Och det tar den tid det tar.