Det var många år sen jag gästade en sådan. Det gör inte så mycket. Men visst skulle jag behöva lite mer glitter och glamour i mitt liv just nu. Dessutom kommer jag aldrig någonsin att glömma hur det kändes när den första "riktiga" kändis-inbjudan damp ner i brevlådan...
Oj,oj - det var något alldeles extra det.
Fast det var ju inte alls det jag skulle berätta om.
Nej, istället skulle jag berätta om hur 9-åringen varit på klassfest ikväll.
Disco med tema "Kändis". Pizza, snacks, glass och om de har tur en och annan tryckare och kanske puss.
Så - vad anser man är en kändis som 9-åring av idag?
Ja, Leo skulle i alla fall absolut vara Michael Jackson. Och man får väl onekligen tillstå att han är en kändis även såhär postumt. Det är ganska fantastiskt när ens barn upptäcker och verkligen gillar de artister och musiker man själv lyssnade på som barn och tonåring.
Således - shoppingrundan idag på nya Sollentuna Centrum innebar inhandling av skjorta, svarta hängslen, svart smal slips, och så det viktigaste - hatt. Ni vet, en sån där cool hatt man kan skjuta fram i pannan när man gör moon-walk.
Och moon-walk gör han faktiskt, 9-åringen, riktigt bra dessutom.
När jag fixade hans frisyr med gelévax berättade han lite i förbifarten att en av kompisarna i klassen sagt att han minsann inte kunde va Michael på partyt eftersom han har glasögon.
En blandning av sorg och ilska for genom min kropp. Förbenade ungar. Varför kan det inte bara få va kul och spännande att få gå på klassparty?
- Du, om han knystar nåt så korkat igen kan du hälsa honom att han inte är så himla lik en superstjärna själv - hörde jag mig själv säga.
- Nej, det har du rätt i...svarade L med ett skratt...
Nåja, nu var han inte ensam om att gestalta den bortgångne popstjärnan på kvällens begivenhet. Nej, inte mindre än 6 stycken grabbar hade samma idé om kändis.
Jackson Six alltså.
I övrigt var det två Amy Diamond, en Kiss-medlem, två Brittany Spears, tre Paris Hilton (!), åså en radda andra jag aldrig hann fråga innan jag blev utmotad i likhet med alla andra föräldrar.
Åh, vad jag hade velat vara kvar därinne. Se när de dansade, skojade. Hur det pirrade lite i magen på dem då och då. Se när min L bjöd upp I för femte gången. Och ändå varvade med E och S. Så att det skulle bli lite rättvisare.
Det senare var ju inget jag såg naturligtvis eftersom de flesta av oss föräldrar var bannlysta men jag fick det återberättat när han kom hem alldeles nyss.
Det och att han haft kul. Och kanske ätit lite för mycket.
Sen var det inget mer med det.
Det funkade att vara Micke J med glasögon.
Leos självkänsla sitter betydligt djupare än så.
Än så länge. Tack och lov.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar