Kalender i december

Så är jag 34.

I all hast råkade jag fylla det i fredags. På något sätt kändes det rätt så obetydligt. Eller på de flesta sätt ska jag säga. Sen barnen kom räknar man inte sina egna år så noga. Jag räknar deras och försöker dra mig till minnes hur många år jag levt innan de kom.

Och hur det egentligen var då? Jag minns inte så väl längre...

Imorron är det den första december. Jag bläddrade i kalendern och funderade över hur man någonsin ska hinna jobba också under den månaden... Det är fulltecknat och nerkluddat överallt utan att jobben ens är inbokade. Visserligen trevligheter som Lucia-firanden, uppvisningar och adventsfikor - men dock - inte många luckor.

Apropå luckor så har jag idag färdigställt decembers traditionsenliga aktivitetskalender.

I vår familj har vi ingen adventskalender med små paket, russinpåsar eller choklad.

Nej - vi har en kalender med 24 små lappar och på var och en står det en "julig" sak som vi sak göra med familjen. Det kan vara lussebak, skriva julkort, pyssla, köpa gran, julmarknad, gå på julkonsert, göra pepparkakshus, göra julapelsiner, skriva önskelistor och stöpa ljus. NEJ! Jag bara skojade - inte stöpa ljus - nån måtta får det vara på dugligheten. Men dock de övriga aktiviteterna.

En månad om året är jag således en alldeles exemplarisk mamma när det gäller att aktivera mig med barnen. Ja, eller åtminstone fram till julafton - sen är mamman utpumpad och måste ligga i soffan och äta chokladpraliner hela jullovet.

Skämt åsido är det faktiskt alldeles strålande mysigt och stämningsförhöjande.

Är man ansvarig för kalendern har man dessutom förmånen att lite kvickt byta ut dagens "Stora Julmarknaden" mot "Kolla julfilmer" om man skulle råka vara för trött den dagen.

Vissa punkter har blivit tradition för oss i december trots att det kanske inte är så juliga. Såsom den årliga jul-bowlingen. Den är dödsviktig! I alla fall om du frågar Leo.

I år blir det dessutom ett jul-bad i simhallen och det kommer att vara mycket uppskattat.

Det viktigaste är ju naturligtvis att vi gör små och större saker tillsammans. Det behövs just nu.

Igår kväll när Leo skulle gå och lägga sig kramade han mig och sa:

- Tänk, mamma. Nu ska vi göra mysiga grejer ihop varje dag ända fram till jul...

Det var en varm och skön konstrast till hans tårar häromkvällen när han berättade att han saknade att vi gjorde saker tillsammans i familjen.

Ett tag, när jag kände mig som tröttast och sjukast tänkte jag hoppa över kalendern i år.

Nu tänker jag hoppa över nåt annat istället.