Skrattblandad gråt

Jag skriver nya sånger och sångtexter nu.

Därmed funderar jag också en hel del över mig själv och mina känslor.

Det är ju det enda jag kan skriva om.

Ju längre tid man levt, desto fler insikter får man.

Det är på gott och ont. Och det är just det där med gott och ont, sorg och glädje som just nu upptar mina tankar.

Jag är en känslomänniska. Vandrar omkring med själen som ett tunt lager utanpå kroppen.

Det är också på gott och ont. Men jag tror att jag nu vet att jag inte skulle vilja ändra på den saken. Om jag ens kunde.

Det skulle jag förlora så mycket på. Mitt konstnärskap till exempel. Min starka intuition och min förmåga att känna in andra människor.

Men jag kan sakna förmågan att enbart känna stark lycka. Eller låt mig förklara.

I de stunder då det strömmar stark lycka och varm kärlek genom min kropp - som när jag sitter med ett av mina sovande barn i famnen, stryker en hårtes ur pannan och smeker det lilla ansiktet med mina ögon - då känner jag först den där varma ilningen av lycka och sedan väller alltid tårarna fram. Obönhörligt och konsekvent.

Lyckan och sorgen går alltid hand i hand hos mig.

Eller om jag under en uteritt galopperar över en äng och känner den där underbara frihetskänslan fylla alla mina sinnen - så kommer alltid melankolin över mig så snart jag på djupet tillåter mig att känna efter.

Vår bröllopsdag - som är en av mina allra lyckligaste - var fylld av lika dela skratt som tårar.

På fredag när mina söner ska sjunga in advent i kyrkan kommer jag först att fyllas av en enorm stolthet och lycka - och sen kommer jag att snyfta och hulka mig igenom "Vi tänder ett ljus i advent". Och inte så där finstämt och stilla droppandes, nej det kommer att vara stört-floder och o-charmigt snorigt.

Och kanske är det bara så det är med livet. Kanske är det egentligen min största utmaning att bara acceptera att det är som det är.

Eller så måste jag öva mig att dröja kvar i den första känslan. Unna mig det. Strunta i efterföljet som naturligtvis någonstans egentligen bottnar i vetskapen om alltings förgänglighet. Bland annat.

Men det blir bra sångtexter.

Alltid något.