Jag hade det tufft i skolan

Jag hade det ganska tufft i skolan.

Så - nu sa jag det.

Jag hade det tufft i skolan fast inte med lärandet, nej det var tvärtom med den saken. Jag hade det tufft med kompisar. Särskilt tjejer.

I lågstadiet hade jag i stort sett ingen att leka med. Ibland lekte jag med någon flicka men hon var egentligen bästis med en annan och den flickan var hemsk.

Så elak var hon och gjorde massor av hemskheter mot mig som jag inte ens orkar rabbla upp här. Hon hade häst i samma stall som lärarinnan så lärarinnan tyckte det var mig det var fel på när jag grät eller var arg över att flickan var elak. Alltid.

Brevet med besked om att jag kommit in i musikklass inne i Uppsala var en befrielse. Ett hopp om ett nytt liv. I fjärde klass började jag i Domarringens skola med 29 nya klasskamrater. Men livet blev ingalunda lättare. Det blev fyllt av mer musik. Men inte på något sätt lättare.

De flickor jag helst ville vara med kände varandra sen tidigare och var redan tajta par. Och eftersom flickor aldrig kan samsas i ojämnt antal fick jag inte va med när det inte passade dem. Jag sökte mig till killarna där gemenskapen kändes enklare - men blev ju naturligtvis aldrig riktigt en av dem. Visst hade jag personer att vara med nu och då. Men de var alltid jämna par - jag var udda. Kanske ville jag för mycket. Kanske ville jag synas och höras för ivrigt. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att vuxenvärlden aldrig någonsin gjorde någon insats för att hjälpa mig. Jo, en gång i högstadiet minns jag när en lärare under ett musikalrep skulle prata med hela ensemblen om varför de andra eleverna bestämt att jag aldrig skulle få applåder under repen - när alla andra fick det. Jag minns så tydligt hur utstuderat tyst det var när jag hade sjungit mitt nummer och hur de jublade när andra sjöng eller dansade.

Jag minns också hur det blev efter lärarens tafatta försök att ingripa. Mycket värre.

Min känsla av utsatthet var dessutom inte helt enkel att upptäcka. Jag lärde mig tidigt att se glad, stark och opåverkad ut. Jag fick alltid så mycket beröm för min duglighet och självständighet och det ville jag inte tappa. Dessutom ville jag inte vara till besvär.

Hemma fick jag ofta höra att det är bättre att vända andra kinden till.

Den dag jag tog studenten grät jag.

Inte alls för att jag var lessen över att sluta skolan och mista alla skolkamrater.

Jag grät av lättnad.

Och jag tänkte att aldrig mer ska jag tvingas in i ett sammanhang där jag inte passar in eller känner att jag inte hör hemma. Från och med nu ska jag välja.

Och det har jag faktiskt sedan dess också gjort.

Kanske är det därför jag är egen- och ensamföretagare...;)

Efter skolans slut har jag vid ett par tillfällen konfronterats med de som uteslöt mig mest under skoltiden. Problemet har alltid varit att jag haft svårt att stå upp för mig själv i efterhand. Jag har aldrig kunnat säga i mötet att "Ja, det var förjävligt, ni gjorde mig så himla lessen".

Till dem som till alla andra har jag oftast sagt att visst var det lite krångligt men det är ju historia nu. Det var väl lika mycket mitt fel som ert. Jag klarar mig. Jag är stark - det har jag alltid varit.

Så i måndags hände något märkligt. Jag var på en tillställning och i ögonvrån upptäckte jag några bekanta. Jag hade svårt att placera dem till att börja med men magkänslan höll mig på avstånd. Tillslut kommer ändå en kvinna fram till mig och undrar om jag är jag och presenterar sig som en gammal klasskompis' mamma. Jag minns att hon är mamma till en av de där flickorna och känner mig plötsligt besvärad och nervös.

Vi växlar några få meningar av artighet som man gör i såna situationer och sen ser hon plötsligt mig rakt i ögonen och säger:

-Du hade det ganska tufft i skolan va?

Jag är helt oförberedd och känner att jag svajar till lite. Det går några sekunder. Jag tvekar. Men så ser jag in i hennes ögon och säger:

- Ja, jag hade det jättetufft i skolan. Jag var hemskt ensam och mycket lessen.

- Ja, det känns hemskt att inse det som vuxen så här i efterhand, säger mamman.

- Jag var bra på att dölja det...svarar jag.

- Men det är ju ännu värre, säger hon.

- Jag antar det.

Sen berör vi det inte mer. Men för första gången har jag faktiskt till någon som ändå är berörd av min skoltid, även om det var indirekt, sagt att jag hade det tufft - utan att lindra det eller be om ursäkt. Dessutom tycker jag fortfarande att kvinnan jag mötte var helt fantastisk som sa det där till mig - efter så många år och så direkt, öppet och utan förbehåll. Heder åt henne.

Jag hade det tufft i skolan. Skitjobbigt. Fy fan.

Så är det med den saken.