Och ur mörkret klev en stjärngosse...

Tidig morgontimma.

Spänd förväntan blandar sig med en doft av plintar och gymnastikmattor.

Det är fortfarande mörkt ute men sakta, sakta dagas det.

Sången hörs först svagt och ökar i styrka i takt med att Luciatåget skrider in i gymnastiksalen.

Ljusen tindrar i mörkret.

Levande, flämtande.

Tärnor i glitter, tomtar i rött och så gossar med stjärnor.

Bland dem en alldeles särskild.

Min.

Kärlek och stolthet.

Och han sjunger.

Med ljus och stjärnklar stämma.

"Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund

och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund"

Och jag tänker att där är ljuset.

"Ur mörkret skall ljuset träda fram"

Där är det.

I hans röst, i hans ord, i honom.

En ängel klädd till stjärngosse.

Min.

Sin egen.

Allas.

Ur mörkret klev en stjärngosse.

Och ljuset han sjöng om är sant.

Det finns. Det är.