Sportlov utan barn

Idag skiner solen . I alla fall lite då och då tittar den fram mellan molnen.
Denna dag har vi alltid varit på väg till fjällen. Familjen. För att åka skidor.
Men inte i år. Såklart.
I år blir det inte som det var tänkt eller önskat.
Det blir ju inget längre.
I år ska barnen istället åka skidor med sin pappa och pappas flickvän.
Och hur det känns i mig kan jag knappt börja att beskriva.
Men meningslösheten är överhängande.

Det är ju min familj. Mina barn. Jag är deras mamma och är den som borde åka skidor med dem.
Jag har inte välsignats med tre barn för att avstå dem till förmån för någon som dessutom är en stor del till söndringen. Sveket.

Jag missar halva deras liv. Och får inte vara med.
Får maktlös stå bredvid och vinka, packa och säga - ha det så kul!
Och inuti undra vad som sägs denna gång om mig inför barnen.  Eller vad som inte sägs.

Det är min familj. Mina barn.
Och det borde vara jag som åker skidor med dem.

Ibland

Ibland när jag vaknar tänker jag att det kanske ändå bara varit en mardröm alltihop.
Ibland när jag somnar tänker jag att det är som att slippa undan ett tag.
Ibland önskar jag bara att någon skulle ta min hand, krama mig hårt och säga att allt kommer att ordna sig.
Stryka min kind och viska att det kommer att bli bra. Och stanna vid min sida tills jag tror att det är sant.