Man gör sitt bästa

Ändå vet man nånstans inuti sig att man gör sitt bästa.
Ändå vet JAG inom mig att jag gör MITT bästa.

Jag finns där.
Hela tiden. Konstant. För mina barn.
Finns jag.
Och jag tror att när de ser tillbaka på sin barndom så kommer de ändå att känna just det. Att jag fanns där. Var tillgänglig. Aldrig långt borta.
Kanske kommer de tycka att jag alltför självupptaget grät för mycket. Sörjde som om de inte var nog...
Och det är fullständigt sant.
En stor del av deras barndom har jag gråtit, sörjt. Och inte känt att enbart de och jag varit nog.
Tyckt att vi blev trasiga utan pappan.

Men jag hoppas att de också såg att jag försökte.
Åkte på semestrar med tårar i ögonen, upprätthöll traditioner med smärta i hjärtat, försökte på alla sätt jag kunde att finnas där trots att jag innerst inne kände att jag inte längre fanns.

Och jag hoppas att de förlåter mig för det. För sorgen och för alla tårar.
För att det tagit sån tid. Från dem.
Och för att det fått dem att känna att de inte är nog för att göra mig lycklig.

För så är det inte. De är nog.
Nog för att göra mig lycklig i hundra liv framöver.
Bara att de finns och lever och överlevt är nog.

Sen saknar jag. Oavbrutet. Varje dag. Och kommer att sörja min familj resten av mitt liv.
Men likväl är de nog för att jag ska känna lycka.
Lycka och sorg är ingen motsats.
Nej, lycka och sorg lever parallellt i det liv som levs autentiskt.

Man får ta lyckan i den ena handen och sorgen i den andra och säga:
- Kom nu så går vi och ser vad som väntar bakom nästa krök.