Trött i maj

Egentligen tycker jag att det borde vara automatiskt ledigt för alla från skola och arbete så snart det är 25 grader varmt i Sverige. Ja - och så kunde vi kompensera det med andra dagar då det är regn och rusk. Skulle ändå aldrig någonsin bli fler semesterdagar än jobbdagar. Eller hur?

Maj månad är som tre månader instoppad i en.
Allt ska ske i Maj. Och idag sa jag att om jag får ett enda meddelande till om brännboll och picknick så blir jag tokig. Sen fick jag ett sådant mail.
Och självklart kommer jag att delta i dotterns brännbolls-picknick. Även om jag tycker att brännboll är ett otyg.

Vi är alla trötta nu. Men tröttast är Leo. Han vaknar varje dag och meddelar att han inte orkar mer.
Och det är svårt att veta hur man ska handskas med situationen.
Hade han varit en vuxen i arbetslivet hade han förmodligen varit sjukskriven.
Men nu går han första ring i gymnasiet. Så då förväntas han orka.
Vi tar en dag i taget.
En dag i taget.

Dt är faktiskt lättast att leva så.
En dag i taget, ett andetag i taget, ett ögonblick i taget.
Bara stå i stunden.
Inte värdera. Inte döma.
Bara stå där i stunden och öppet undra - vad kan jag göra med de här förutsättningarna?

Gilla läget. Och undra "Vad gör jag nu?".
Och sen bara göra.
Kör.
Håll ut.
Imorgon är en helt annan dag.

Syren, hägg och spirea

Ibland frågar människor mig om jag är extra tacksam över livet nu efter olyckan.
Och jag brukar svara att visst har mitt perspektiv förändrats - men det är inte så att jag aldrig gnäller på vardagens mödor längre.

Jag undrar om jag svarar så för att inte verka pretentiös.
Kanske.
Hur som helst är det så att när jag går genom villaområdet, kolonilottsområdet och sedermera radhusområdet efter att ha ätit födelsedagsmiddag för dottern hos barnens pappa - då möts jag av bedövande dofter.
Syren, hägg, spirea - och i träden sjunger en den ena koltrasten vackrare och mer utsvävande än den andra.


Jag ler. Drar in djupa andetag. Och tänker att jag är så oändligt tacksam att jag fick uppleva det här.
Jag fick vara med en dag till.
Fick dela en dag till med min familj.
Och fick ynnesten att gå hem igenom en doft-stinn försommarskog och förundras över livet.

Det är inte alla förunnat.
Och när vi häromdagen var innestängda på KS för ny operation och eftervård av Leo så var just detta det enda jag tänkte på. Trots fantastisk vård och det varmaste bemötandet.
Det är i en doft-stinn skog man vill vara. När våren och sommaren gör sitt allra bästa.

Så tack.
Tack för lyckad operation. Smärtfri hemgång.
För höga temperaturer och doft-stinn skog.
Tack för syren, hägg och spirea.

Solpaus

Jag var nära gränsen.
Farligt nära.
Kunde inte sova. Inte koppla av.
Körde bil och glömde plötsligt vart jag var på väg.
Andades långt uppe i bröstet.

Så jag åkte iväg. Tack och lov.
Några dagar i solen.
Värme, sand, hav.
Älskad dotters solvarma hud och porlande skratt.
Mamma, syster och systerdotter därtill.

Långt borta kan man inte vara nån annanstans än där man är.
Och ibland måste man vara precis där och ingen annanstans.
Jag har varvat ner en smula.
Kan inte säga att jag är återhämtad men jag har tagit en liten paus.

Jag ser fram emot nästa paus.
Nu tar vi nästa etapp.
Med sol och hav i minne och sinne.