I sex timmar grät jag utan att veta om mina tårar föll för att jag redan förlorat min son, för att han låg ensam skadad någonstans eller för att han just då dog av sina skador i ensamhet.
Sen fick jag veta att han hölls vid liv. I Trondheim, Norge ungefär 80 mil ifrån mig.
Nästan ett dygn senare fick jag så äntligen komma in till min son. Min ängel. Min kämpe och hjälte.
Och den här bilden säger allt.
För där och då i Trondheim, när jag nästan inte kände igen mitt barn men ändå fick hålla hans hand och luta min panna mot hans kind - där startade kampen om hans överlevnad. Och den kommer att fortsätta så länge jag lever.
Min son, min älskade son. Jag är så glad att du valde att stanna, att kämpa, att överleva.
Vi ger aldrig upp.
Orkar du så orkar jag.
Alltid.
Inlägg
