Tårar. 

Både på insidan och utsidan. 

Inte lika ofta längre på utsidan. Men likväl. Alltid. 

Det river i mig. Skaver. Gör ont. 

Inget var viktigare för mig än barnen. Än familjen. 

Inget. Var viktigare. 

Det var mitt mål med livet. Min vision. Min dröm. 

Meningen. 

Och det enda som betydde nåt misslyckades jag med. 

Jag kunde inte behålla familjen intakt. 

Och jag kunde inte skydda mitt barn när han behövde det. 

Allt jag ville vara. Mamma och fru. 

Det misslyckades jag med. 

Jag kunde inte rädda äktenskapet och jag kunde inte rädda min son. 

Istället skickade jag honom i fördärvet. Fast han egentligen inte ville. Men han åkte för min skull. 

Och jag misslyckades med att skydda honom. Det enda viktiga uppdrag jag har haft i livet.

Vissa stunder när jag tillåter mig själv att verkligen komma till den insikten så kan jag knappt andas. Just nu kan jag knappt andas. 

Och jag måste snart andas. 

Igen. 

Jag kunde inte rädda min son. Kunde inte skydda honom. 

Jag kunde inte rädda mitt äktenskap. Gud vet att jag försökte. 

Jag kunde inte bevara mina barn från en splittrad familj. Gud vet att det var det enda jag ville. 

Jag kunde inte. 

Jag. Kunde. Inte. 

Och i spillrorna av livet är jag oförmögen att hitta det som är helt.