Både på insidan och utsidan.
Inte lika ofta längre på utsidan. Men likväl. Alltid.
Det river i mig. Skaver. Gör ont.
Inget var viktigare för mig än barnen. Än familjen.
Inget. Var viktigare.
Det var mitt mål med livet. Min vision. Min dröm.
Meningen.
Och det enda som betydde nåt misslyckades jag med.
Jag kunde inte behålla familjen intakt.
Och jag kunde inte skydda mitt barn när han behövde det.
Allt jag ville vara. Mamma och fru.
Det misslyckades jag med.
Jag kunde inte rädda äktenskapet och jag kunde inte rädda min son.
Istället skickade jag honom i fördärvet. Fast han egentligen inte ville. Men han åkte för min skull.
Och jag misslyckades med att skydda honom. Det enda viktiga uppdrag jag har haft i livet.
Vissa stunder när jag tillåter mig själv att verkligen komma till den insikten så kan jag knappt andas. Just nu kan jag knappt andas.
Och jag måste snart andas.
Igen.
Jag kunde inte rädda min son. Kunde inte skydda honom.
Jag kunde inte rädda mitt äktenskap. Gud vet att jag försökte.
Jag kunde inte bevara mina barn från en splittrad familj. Gud vet att det var det enda jag ville.
Jag kunde inte.
Jag. Kunde. Inte.
Och i spillrorna av livet är jag oförmögen att hitta det som är helt.
Inlägg
1 kommentar:
Jag förstår dig med hela mitt väsen. Ändå önskar jag kunde befria dig från all ånger, grämelse och skuld. Önskar att du kunde känna dig förlåten för att du inte räckte till. Nej, du kunde inte, det är sant - fastän du ville av hela ditt hjärta. Ingen kan räcka till, ingen kan skydda alltid. Ingen är allsmäktig, inte ens Gud (som Håkan Nesser så fint sade!). Vi kan inte göra allt, inte ens för våra barn, men vi kan finnas där för dem. Och det gör du, älskade Linn. Du finns där med hela dig, med hela din kärlek och all din omsorg. Du finns där när kraften är slut och när det verkar omöjligt på alla vis och sätt. Du finns det är nog, Linn. Du finns! Tack gode Gud för det!
Skicka en kommentar