Hur orkar du?

- Hur orkar du? Frågar en och annan ibland.
Jag ser på dem. Dröjer kanske en aning medan jag funderar om de verkligen vill veta svaret.
Eller svaren. För det finns två.
Det ena svaret är:
- Orkar? Det gör jag inte.
Och det andra svaret är:
- Det finns inte så mycket annat att syssla med här...

Ni vet. som i Ronja Rövardotter. När Birk rasat ner i Helvetesgapet men lyckats få fatt i en utskjutande stenavsats och hänger krampaktigt kvar och kämpar för sitt liv.
Ronja - som är uppe i säkerhet - ropar:
- Håll dig kvar!!
Och Birk, han svarar:
- Ja, det finns inte så mycket annat att syssla med här....

Han har rätt. Ja, eller delvis. Man kan ju välja att släppa taget och störta ner i Helvetesgapet och döden också men det gör man inte. Inte om man är en mamma. En människa. Och inte bara en liten lort - för att citera en annan av Astrid Lindgrens älskade figurer.

Så det finns inte så mycket annat att syssla med här. Än att hålla sig kvar. Trots att det stundom känns väldigt hopplöst och utmattande. Skilsmässan och Leos olycka är blixten som slagit ner i mitt liv, min Mattisborg, delat den itu och lämnat kvar en så djup spricka som fått namnet Helvetesgapet. PÅ en av klippväggarna klamrar jag mig fast för att inte störta ner i avgrunden. Och väntar på att nån som Ronja inte bara ska ropa "Håll dig kvar" utan också hiva ner sin skinnrem till mig så att jag kan klättra upp. Rädda mig helt enkelt.
För av egen kraft kommer jag inte upp just nu.

Jag vill hiva mig över kanten och andas ut i någons knä. Kisa mot solljuset och himlen och tacka Gud för att jag kom upp. Andas den friska luften och känna någon stryka min kind och lova att allt kommer att bli bra igen. Eller åtminstone okej.

Och när jag läser Ronja om kvällen för min dotter och kommer till stycket där Mattis vrålar ut sin sorg över förlusten av Skalle-Per så gråter jag stilla.
"Han fattas mig. Han fattas mig så det värker i bröstet"
Han fattas mig. Han som var min. Han som jag var familj tillsammans med. Såsom han var då - han fattas mig.
Han fattas mig - han som var min sorgfrie son med hela livet framför sig. Han fattas mig.
Det fattas mig - det liv jag ville. Den familj jag ville.
Kärleken.
Den fattas mig så det värker i bröstet.