tisdag 9 februari 2016

Jag grät ikväll


Jag grät ikväll.
Av utmattning, oro, sorg och ensamhet. Värk.
Jag grät ikväll igen.
Och kom på att det gått många dagar sen sist.
Ibland måste man gråta för att minnas att det finns dagar man inte gråter.
Jag grät ikväll.
Men inte igår.

2 kommentarer:

Emelie sa...

Vi känner inte varandra du och jag, har aldrig träffats och lever inte ens i samma del av landet. Jag vet inte hur jag ska börja men den här texten berör mig för mycket för att jag ska kunna lämna dig utan någon respons.

Jag vill börja med att tacka dig för allt du skriver och delar med dig av och berätta hur mycket det betytt för mig.
Jag upptäckte dina sånger när jag väntade mitt första barn. Jag lyssnade på dina kärlekssånger till barnen och sjöng dom för det lilla livet i magen om och om igen. Jag satt med handen på magen när han sprattlade runt, lyssnade på varje ord du sjöng och drömde om att själv bli mamma.

Kärleken som fyllde mig och längtan efter vad som skulle komma blev min livlina i en graviditet fylld av smärta. Jag har Ehlers- Danlos syndrom, en bindvävsdefekt som i mitt fall ger kroniska smärtor. Jag är född med det och har alltid haft besvär men orsaken upptäcktes först under graviditeten när jag fick ett rejält skov.

Jag lyssnade på kan du älska mig ändå om och om igen, grät och frågade min man om han hade ändrat sig? Om han verkligen ville vara gift med mig nu när jag tydligen var sjuk och aldrig skulle bli frisk. Det ville han och diagnosen sjönk in.

I v 36+6 sattes jag igång på specialistmödravården och precis som din Leo så föddes han en höst dag. Min älskade Frank som några år senare skulle bli storebror.
Din röst fanns med även under den andra graviditeten men framförallt efter att Harry hade kommit till världen en varm sommardag.

Han älskade att vara i bärsjalen och jag vet inte hur många gånger du har sjungit honom till sömns tillsammans med mig. När jag och Frank ville leka själva medan lillebror sprattlade på golvet sjöng vi båda två för att han skulle höra oss. Jag blev så otroligt rörd när han sjöng underbarn och lilla stjärna där för sin bror.

Det gör mig ont att du har det så tungt. Att du får ta emot den ena smällen efter den andra av livet. Att du som verkar ge så mycket kärlek och värme till andra inte får lika mycket tillbaka. Att du lever med värk. Att du har fått genomgå varje förälders mardröm. Att inte få sitta kvar vid borde och slippa ta disken.

Jag upptäckte din blogg när ni nyss separerat, bläddrade tillbaka och läste från början. Så många gånger har jag varit nära att skriva, så gärna velat ge dig lite av all den tröst dina texter har gett mig.

Det kanske är jättekonstigt men om du någon gång skulle vilja utbyta tankar eller bara skriva av dig med någon så får du gärna min mailadress.
Jag vet hur det är att leva med värk, hur otroligt trött man blir och hur svårt det kan vara för andra att förstå det som inte syns.

Skickar så mycket värme och styrka jag kan från andra sidan landet och hoppas att du får en fin kväll idag.

Hannah Carin sa...

Och så lyfter jag blicken och tittar på dina tre sorglösa barn och din ömma näspuss på Leo.
Min blick fastnar hos honom en extra stund. Hans lyckliga leende, hur han myser i din famn och ser så nöjd ut.
Jag förstår att du måste gråta ibland - av tusen orsaker - som utlöses av allt det vardagliga du tampas med...men ännu mer av de plötsliga insikterna av vad som har tagits ifrån er...och ännu oviss om vad som kommer...
Älskar er så smärtsamt mycket.
//Mamma o mormor