söndag 3 januari 2016

Han föddes en höstdag...


Han föddes en höstdag. Löven var härligt färggranna den hösten minns jag. Det är de ju inte alla år. Tror att det krävs väldigt kalla nätter för att löven ska färgas riktigt röda. Men jag kan ha fel.

Hur som helst var löven oändligt färggranna och luften hög och klar.
Det var inte tänkt att han skulle komma just då. Såklart.
En vecka tidigare än beräknat gick vattnet.
Men ut hade han inte så stor lust att komma för det. Det tog en god stund, ett gott dygn, och tillslut ett par barnmorskors kroppstyngd på min mage för att övertyga honom att slutligen göra entré i denna värld. Vid det laget hade den ömma modern förlorat en liter blod och precis all energi. Den förtföddes huvud hade fastat så hårt i bäckenet och manglats en sån ansenlig tid att hjässan formats till en märklig strut och kon.

Han låg på mitt bröst och när jag oroligt undrade om det var något fel på honom på grund av huvudformen blinkade pappan bort tårarna, höll upp en hand för att skymma deformeringen och sa - Nejdå, det syns inte så mycket. Vi kan döpa honom till Coooony......

Mamman var för trött för att skratta.

Han gjorde mig till mamma den där höstdagen. Och jag vill påstå att han räddade mitt liv.
Han gav det mening och skänkte mig från och med då den där villkorslösa kärleken jag så innerligt längtat efter och saknat. Han var min ängel. Det var fantastiskt.
Och det var helt chockartat.
Jag kunde inte förstå att jag från och med då skulle ha totalt ansvar för denna lilla försvarslösa människa, varje minut, varje timme och varje dag. Hur skulle man nånsin stå ut med oron? Hur?
Jag gjorde inte det.
Vi sov inte. Alls. Jag var så orolig för honom. Så oerhört spänd och orolig.
Minns att vår första promenad varade i exakt 9 minuter innan han började gny i vagnen och jag kallsvettig var tvungen att återvända till lägenheten och fåtöljen där vi satt och ammade dag och natt.

Efter ett tag konstaterades kolik på grund av mjölkintolerans och jag slutade med alla mjölkprodukter. Det blev bättre men idag är jag helt övertygad om att han var mer känslig för min oro än att jag åt mjölkprodukter.
Vi lärde hur som helst känna varandra och han blev mitt allt. Det mest underbara mirakel som fötts. Kittet som fogade sammans hans pappa och mig. Våra trasiga familjer och släkter. Allt. I mitten fanns denna ljuvliga varelse. Leo.

I hans ögon fanns löftet om en framtid. Om jular, födelsedagar, pulkaåk, sommarbad, sagostunder, kramar, semesterresor, föräldramöten, konserter, konversationer, skogspromenader och bullbak.
Allt fanns i detta lilla knyte till pojke och mitt hjärta visste inga gränser i kärlek.
Jag låg bredvid honom i sängen i tidiga gryningstimmar och visste att jag väntat på just detta i hela mitt liv.

Han överraskade mig varje dag på något sätt. Det har alltid varit det speciella med honom. Att han överaskar mig varje dag. Med något han säger, gör. Något han visar sig vara.
Inuti honom finns hissnande djup och oändlig kärlek. Och när han ser på mig, säger att han älskar mig och ler finns inget, inget som jag blir så lycklig av.

Jag minns att när han låg i hjärtlungmaskin, svullen till oigenkännslighet med fler slangar och maskiner kopplat till sig än jag nånsin sett i mitt liv - då tänkte jag att "Jag får aldrig höra ytterdörren slå igen följt av hans speciella "He-ej" när han kommer hem, sorgfri, från skolan mer..."

Och än idag, 7 månader efter olyckan, drömmer jag om just det. Och sörjer just det så oerhört.

Min son, min förstfödde, min ängel.
Han finns, han lever. Han överraskar mig fortfarande varje dag. Men en del av honom gick förlorad för alltid den där ödesdigra dagen i juni. Och för det är jag så oerhört, oerhört bedrövad.

Älskade, älskade unge.
Du räddade mig.
Och som jag önskar att jag kunnat rädda dig.





3 kommentarer:

ettstenkast sa...

Som jag önskar att jag kunde bära en liten uns av din börda. Att vi alla runt om kunde lyfta en liten tyngd från dina axlar.

Jag gläds med dig över era framgångar och jag gråter med dig när det är tungt. Föga tröst men från en mamma till en annan. Kram.

Hannah Carin sa...

Både Leo och du är mirakel som i outsäglig kärlek till varandra kämpar vidare. Jag är säker på att det är just kärleken mellan er som håller er båda vid liv; som fick Leo att överleva och orka på samma sätt som du. Ni andas liksom samma lunga...
Och så Noel som också kämpar på, på sitt vis..lika klok och poetisk som frusterad...och Stella som bidrar med sina sorgfria upptåg.
Det otänkbara vaggas till vardag...ni klarar det!

IdaBurfitt sa...

Jag blir så varm i kroppen av dina varma och mäktiga ord. Vi låg på Astrid Lindgrens samtidigt ni med er fantastiska Leo och vi med vår lilla Stella. Så många tårar som jag fällde när jag satt där i rummet det var inte för Stella utan för Leo vilken mirakel kille han är, tänker på er än. Minns dagen då vi fick lämna sjukhuset och vi träffade Leos pappa han var så glad, han gav mig en stor kram och visade ett foto på Leo, jag blev så lycklig att se han sitta upp med ett leende på läpparna.
Minns du -Mamma! Jag vill ha glass.
Det var hans namnsdag och jag bröt ihop när du berättade vad han sagt.


Ta hand om er.
Varma kramar Ida Stellas mamma