Man behöver inte mycket

Det har varit jul.
Få tillställningar och högtider gör sprickorna så uppenbara och det trasiga så synligt som julen. Så är det nog i de allra flesta familjer. För ju starkare man sätter gemenskapen, samvaron och kärleken i fokus - desto tydligare blir det som inte fungerar, som inte är.

Jul brukade vara min paradgren. Det var tiden på året då jag triumferade i familj och mys och engagemang och kärlek och omtänksamhet och pynt och mat och allt.
Så försvinner en person - och hela poängen. Det är ju konstigt ändå. För kvar finns flera andra små personer ändå. Men i mig har lusten till julen försvunnit. Ändå gör jag jul. Oförtrutet.
Inte lika mycket som förr. Men jag gör.

Det enda jag tänker på den här julen är att jag är så oändligt tacksam över att jag även denna jul får fira med TRE barn. Det var så nära, så nära att detta kunde varit den första julen med bara två barn i livet. Första julen utan honom. Utan min förstfödde.
Men så blev det inte.
Istället blev det den första julen efter olyckan.

Mitt i julklappsutdelningen reste han sig och sa - "jag måste gå upp och lägga mig, jag orkar inte mer"
Och man tänker att han är här men ändå inte.
Han är inte densamma. Det är ingen av oss. Allra minst han såklart. Och jag gråter och gråter över det.
Det finns ett före och ett efter. Oavsett.

Och jag gläds över att jag har kunnat sitta mittemot honom en lördagsmorgon i december då han klarade av att äta sin frukost på egen hand. Men gråter över att han minst måste gå om nian och över allt som förändrat och begränsat honom.
Över nervskador, muskelskador och hjärnskador.
Och inom mig ekar det hela tiden "Varför".

Jag saknar att dela glädjen över frukostens framsteg och att dela sorgen och oron över skador och förändringar med barnens pappa. Vi är längre ifrån varandra än någonsin. Inte ens detta kunde förena oss och då kan väl inget göra det. Och jag drömmer mardrömmar varje natt och undrar varje dag hur i hela friden det kunde gå så illa.

Man behöver inte mycket. De där veckorna och månaderna på intensiven i somras lärde mig verkligen det. Egentligen behöver man inte mycket. När döden hotar är det så lite av det man fyller sitt liv med som verkligen är viktigt. Man behöver lite mat, lite kläder och en trygg plats att vara på med de man älskar. Få saker är så åtråvärda som falukorv och makaroner med snuviga barn en helt vanlig tisdag i november. Få saker är så åtråvärt som vardag. Att allt är som vanligt.
Man behöver så lite.

Men man behöver kärlek. I dåliga och bra tider. Alltid. Behöver man kärlek.
Man behöver kärlek. Och på det kommer man oerhört långt.
Kärlek.
Lite mat, lite kläder, nånstans att känna sig trygg  - och kärlek.

Och inför 2016 önskar jag mig inget mer än precis just det.
Kärlek.