Ingenting

Du vet de där små björkfröna. De som flyger i luften och skräpar ner ända in i soffan och under överkastet. Jag har alltid känt att de är det allra första hösttecknet.
De singlar ner från trädkronorna tillsammans med regn och kyligare nattvindar.
I år har regnet varit knappt. Och temperaturerna varit allt annat än kyliga.
Men idag - idag kunde man känna doften av höst färdas med fläktarna från havet.
Inte mycket. Bara en aning.
Och så de där björkfröna.

Jag är i Roslagens famn med familjen.
Om ett par dagar åker de hem och jag ska vara ensam här och skriva färdigt manuset till min andra bok. Hoppas jag. Det kanske inte blir något skrivet alls nu när man liksom bestämt. Men jag hoppas på några kapitel och goda formuleringar varvat med hundpromenader och brygghäng.

Här ute är det stilla. Lugnt och stillsamt.
Och det tar en stund innan man lyckas varva ner och varar i samma takt som omgivningen.
Men nu är det så.
Jag strunta i björkfröna som fyller stugan. Låter röran omgärda oss och timmarna gå utan att de måste fyllas eller planeras med något särskilt eller nyttigt.

Glad över att jag envisades med denna bokning av vistelse i skärgården och Roslagen i slutet av sommaren.
Vi får se hur många kapitel det blir.
Kanske inga.
Kanske några.
Men det viktigast som blev- det var det där som var "ingenting".