Bortom alla adjektiv

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska starta det här inlägget. Så jag gör det bara.

Det börjar liksom med några toner i huvudet. Kanske en fras, några ord. Ibland om man har tur kommer det en hel liten briljant melodi på mailen från finaste A Skogh som får orden att forsa fram. Men ibland kommer den inifrån mig själv.

En morgon vaknade jag till exempel med en hel refräng färdig i huvudet. Jag hade på något märkligt sätt drömt fram den.

Jag vill berätta något. Beröra. Kan bara skriva om sånt som ligger nära. Väldigt, väldigt nära.

Förr kunde jag hitta på. Tänka mig in i andras sagor, historier och liv. Nu har jag allt svårare för det. För det känns som om jag inte berättar något sant om mig själv så kan det lika gärna vara. Då kan ju någon annan berätta det istället.

Men mina texter kan ingen annan skriva. Ingen annan berätta och inte heller sjunga på samma sätt som jag.

Ändå är det så att när man sitter vid sitt piano och klinkar, med blocket och pennan i hand och kluddar textuppslag och rim - ja då känns det liksom inte riktigt på riktigt.

Mer som en önskan eller dröm. Eller utopi.

Därför går det inte med ord beskriva hur det känns när den musik och den text man skapat i sitt hjärta och i sin själ - får liv.

Det är obetalbart. Ljuvligt, underbart och bortom alla adjektiv jag kan komma på.

I måndags gick vi in i studion för att spela in min nya skiva. Jag visste egentligen inte mycket om hur det hela skulle te sig, hur studion var, hur ljudet skulle bli, hur pianisten skulle spela, kontrabasisten skulle vara, gitarren skulle klinga - och hur jag skulle kunna sjunga.

Jag hade chansat på en rad parametrar. Gått på magkänsla och rekommendationer och bett en och annan bön.

Och i den studion under några dagar blev musiken på riktigt. Sann och levande.

Någon räknade in och plötsligt var den där. Omslutande, uppfyllande.

Och för de här dagarna är jag så lycklig och tacksam.

Resan är inte över. Skivan är ingalunda klar. Men jag är en god bit på väg och känner stor tillförsikt om att resultatet kommer att bli precis det jag drömt om. Kanske mer.

Det är sammanbindande att skapa musik och magi i stunden sådär. Särskilt när man öppnar sig så fullständigt i text och ton. Därför är det också lite sorgset att släppa iväg dessa fantastiska musiker ut ur studion och ut i världen igen. En del av mig själv vill vara kvar där inne i bubblan en stund till. Njuta.

Det blir en bra skiva. Väldigt bra.

Vad den ska heta?...

"Mamma bland annat".

Igång

"Hejdå, Mamma!"

2-åringen vinkar glatt och avbryter mig i mitt samtal med förskolepedagogerna. Jag har stått där i 4 minuter. Exakt. Och nu tycker hon tydligen att den lilla mini-inskolningen efter det sju veckors långa sommaruppehållet är avklarad.

"Jaha, ja hej då älskling. Då går mamma nu. Puss, puss" Jag går lite sakta och tveksamt om hon skulle bli lessen och ångra sig.

"Hejdå. Tella gör sannkaka."

Jaha. Så var det med det. På 4 minuter var vardagen igång igen. In i rutinernas förlovade och inrutade land. Och det långa sommarlovet är ett minne blott.

Vädret hjälper till. Regnar lite pö om pö. Men bjuder på fuktig värme emellanåt som får vilken 35-åring som helst att undra om det inte är lite väl tidigt för klimakterie-vallningar.

Så skolgård. Upprop för den blivande 7-åringen och tillika ettakluddaren.

Riktiga skolan. Nya glasögon och ryggsäck. Pennskrin.

Han står där i en klunga om ca 300 barn i åldrarna 6 till 11. Första dagen på skolåret och de startar med att sjunga "This is the song of joy" med världens bästa musiklärare R på gitarr. I kanon och stämmor.

Mamman döljer några tårar. Igen. Och tänker att "Vänta nu! Stod jag inte här alldeles nyss och grät över Den blomstertid eller nåt?" Vet inte vad som är värst. Att sommaren gått så fort eller att jag prompt måste böla för allt i tid och otid.

Så imorron. Musikklasser och alldeles ny klass och skola för blivande 10-åringen som börjar 4an. Pirrigt är det. Han längtar så det låter högt om honom när han vankar runt härhemma och väntar. Väntar och längtar. Jag hoppas så innerligt att det blir bra för honom.

Och så ska jag anstränga mig för att inte anstränga mig så himla, himla mycket nu när vi ska ge oss in i ett nytt sammanhang. Det blir min lilla läxa.

Inte vara så Übertrevlig mot precis alla hela tiden. (Ja, inte otrevlig heller såklart;) Bara lagom, liksom. Inte ställa upp på alla föräldrauppdrag och funktioner alldeles omedelbart. Bara hänga med och vara jag. Kan det räcka tror ni?

Låter galet - jag vet. Men jag behöver öva faktiskt.

Nu ska jag sova så jag orkar med ett par till vardagar den här veckan. Vem bestämde att det skulle vara fem av dem per vecka? Kunde det inte räcka med 3-4?

Lite av varje

Blogginläggen duggar inte tätt nu - det är jag medveten om.

Men även orden måste få semester då och då. Formuleringarna måste få vila.

Reflektionerna kommer sen. När huset är tomt. När skrattet, glammen, stojet, skriken, ljuden av familjeliv lagt sig och alla är tillbaka i vardagen igen.

Då kan jag berätta mer. Eller så uppstår något annat jag vill berätta om.

Sommaren har varit lång. Ändå får man inte riktigt nog och tycker det är trist när lågtrycken och åskskurarna avlöser varandra. Fastän sol sannerligen inte saknats just denna semester.

Kanske är det för att vintern var så lång och kall som det känns extra svårt att klä på sig jeansen nu redan i augusti.

Vi har haft det bra. Lekt, umgåtts, upplevt, farit hit och dit, hälsat på, badat, badat, badat.

Inte känns så många förpliktelser denna sommar som vi annars brukar.

Inte alls gjort lika mycket nytta, renoverat eller målat.

Staketet ser fortfarande ut som en kvarleva från Sovjettiden.

Men det gör inte så mycket antar jag.

Fotografen som var hitskickad att göra repotage för Expressens Leva&Bo tog ingen bild på just staketet. Inte på badrummet heller, eller gud förbjude källaren.

Nej, hon tog bilder på vårt kök, vårt vardagsrum som jag egentligen vill göra om helt, på vårt matrum, hallen, Stellas rum, vår trädgård och en del annat.

Och på bilderna ser vårt hem fint och hemtrevligt ut.

Så jag försöker tänka att så där ser det faktiskt ut hemma hos oss. Också.

Fint och hemtrevligt. Delvis. Tillräckligt för att vara med i ett inredningsrepotage.

Jag våndas över den förestående skivinspelningen.

Så är det alltid. Så kanske det måste vara.

Det är svårt att känna att man inte riktigt har full kontroll över vad som kommer att ske i studion om knappt två veckor.

Men något kommer att ske - det är klart.

Och om jag tänker på alla fina mail, meddelanden, brev och samtal jag får från uppskattande personer som berörts av min musik så känner jag mig starkare. Modigare.

Det gäller bara att lyssna på magen. Och hjärtat. Så ordnar det sig.

Men jag hör inte så bra här i stojet och larmet och familjelivet. Det är inte så tyst runtomkring att jag kan lyssna.

Fifa09 och Qeen's "We will rock you" vräker ut ljud ur olika högtalare och en annan liten person går runt och skriver efter nappar. Pappan i familjen lyssnar av sin senaste syntmix i köket och jag - jag sitter här uppe i min lilla arbetshörna och försöker lyssna inåt.

Det går inte.

Dricker kaffe istället och skickar snart familjen till nåt lekland.

Det är min plan.

Återkommer.