Bortom alla adjektiv

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska starta det här inlägget. Så jag gör det bara.

Det börjar liksom med några toner i huvudet. Kanske en fras, några ord. Ibland om man har tur kommer det en hel liten briljant melodi på mailen från finaste A Skogh som får orden att forsa fram. Men ibland kommer den inifrån mig själv.

En morgon vaknade jag till exempel med en hel refräng färdig i huvudet. Jag hade på något märkligt sätt drömt fram den.

Jag vill berätta något. Beröra. Kan bara skriva om sånt som ligger nära. Väldigt, väldigt nära.

Förr kunde jag hitta på. Tänka mig in i andras sagor, historier och liv. Nu har jag allt svårare för det. För det känns som om jag inte berättar något sant om mig själv så kan det lika gärna vara. Då kan ju någon annan berätta det istället.

Men mina texter kan ingen annan skriva. Ingen annan berätta och inte heller sjunga på samma sätt som jag.

Ändå är det så att när man sitter vid sitt piano och klinkar, med blocket och pennan i hand och kluddar textuppslag och rim - ja då känns det liksom inte riktigt på riktigt.

Mer som en önskan eller dröm. Eller utopi.

Därför går det inte med ord beskriva hur det känns när den musik och den text man skapat i sitt hjärta och i sin själ - får liv.

Det är obetalbart. Ljuvligt, underbart och bortom alla adjektiv jag kan komma på.

I måndags gick vi in i studion för att spela in min nya skiva. Jag visste egentligen inte mycket om hur det hela skulle te sig, hur studion var, hur ljudet skulle bli, hur pianisten skulle spela, kontrabasisten skulle vara, gitarren skulle klinga - och hur jag skulle kunna sjunga.

Jag hade chansat på en rad parametrar. Gått på magkänsla och rekommendationer och bett en och annan bön.

Och i den studion under några dagar blev musiken på riktigt. Sann och levande.

Någon räknade in och plötsligt var den där. Omslutande, uppfyllande.

Och för de här dagarna är jag så lycklig och tacksam.

Resan är inte över. Skivan är ingalunda klar. Men jag är en god bit på väg och känner stor tillförsikt om att resultatet kommer att bli precis det jag drömt om. Kanske mer.

Det är sammanbindande att skapa musik och magi i stunden sådär. Särskilt när man öppnar sig så fullständigt i text och ton. Därför är det också lite sorgset att släppa iväg dessa fantastiska musiker ut ur studion och ut i världen igen. En del av mig själv vill vara kvar där inne i bubblan en stund till. Njuta.

Det blir en bra skiva. Väldigt bra.

Vad den ska heta?...

"Mamma bland annat".