Proffs på jul

Min man säger att jag är proffs på jul.

Jag skulle gärna hålla med honom men kan dessvärre inte göra det om jag ska vara sanningsenlig.

Jag är proffs på att förbereda julen. Är en fena på julklappar, på att komma ihåg alla små detaljer som hör julfirandet till. Mina listor håller en fullfjädrad projektledares standard och jag planerar julmatens tillagande, inläggande och bakande på dagar och timmar.

När julaftonens dagas har jag tänkt på allt och lite till.

Det är det som min man förundras över eftersom han springer i bakvattnet av mina listor och tar kommandon som ska utföras på ett visst sätt.

Han hinner oftast inte komma så långt som att tänka något förrän det är utfört, avbockat och klart.

Vi är alltid hemma över jul. Det innebär en strid ström av släkt och familj som huserar och firar hos oss under juldagarna. Är man värdinna så är man - oavsett jul och familj.

Att stå för julfirande förpliktigar ett visst mått av pynt och städ vilket jag också vill påstå att jag är bra på. För att inte säga proffs;)

Missförstå mig rätt - jag vill vara hemma, bjuda in till vårt hem, baka, lägga in, köpa julklappar i långa banor, pynta, fixa, dona och stå i.

Men proffs på jul - det är jag inte.

För när den där julefriden ska sänka sig över hemmets vrå - då är jag sämst.

När sista julklappen är öppnad och sista sillbiten är uppäten då smyger rastlösheten sig på mig. Då ser jag hur kladdigt det blivit i kylskåpet av all julmat, hur dammtussarna dansar runt i vardagsrummet och hur små högar av matrester huserar under köksbordet.

Då är jag plötsligt trött på tomtarna och den lite slokande amaryllisen.

Då tittar jag längtande ut efter ljuset och drömmer om tulpaner och storstädning.

Jag är julgeneralen som inte tar semester när kriget är utkämpat och klart.

Ändå lyckades jag vara mer avslappnad i år än någonsin tror jag - men det räcker inte så långt som jag önskar.

Ikväll ska vi spela Monopol hela familjen och det är jag ändå ganska bra på.

Och jag önskar att mina barn kommer att minnas min ambition och min genuina önskan och vilja att ordna fina jular för dem - snarare än min rastlöshet i mellandagarna.

Vem vet tids nog kanske jag lär mig jag också.

Bedömd

Oj, va länge sen;)

Dagarna bara trillar iväg så här i decembermörkret.

Men just gårdagen var ovanligt ljus ändå.

På morgonen fick vi avnjuta en 7-årig tomtenisse med skolkamrater som sjöng så fint och just våran nisse läste vers med hög och klar stämma.

På kvällen tog Sollentuna Musikklassers Jul- och Lucia konsert fullkomligt andan ur mig...

10-åringen sjöng i ett hav av oerhört musikaliska barn och jag kände en sån enorm glädje och tacksamhet över att han får vara med om något sånt där.

Det är säreget att vara delaktig i en så stor och välorganiserad konsert som dessutom låter gudomligt. Snacka om teambuildning!

Att det dessutom handlar om musik som berör och når ut till alla de 1500 gästerna som samlats i den stora, stora kyrkan - ja det gör ju inte saken sämre.

Jag som själv gick i musikklass fick stundom hålla mig hårt i stolen för att inte ge efter för ingivelsen att kasta mig upp och vara med i kören...

Just den här dagen startade jag med att bli sågad av Laila Bagge Wahlgren m.fl. i Lugna Favoriters programpunkt "Favorit eller inte".

Det kändes inte fullt så trevligt som föregående event;)

Man spelade halva min "Kan du älska mig ändå" varpå ovannämnda celebritet skulle göra ett utlåtande huruvida den stod sig i sammanhanget.

Det tyckte hon inte att den gjorde.

Själv hade jag varken bett om att få vara med i denna bedömning, än mindre haft något att säga om vilken låt som skulle bedömas.

Jag är helt enkelt för gammal för sånt där. Min musik kommer inte att spela på kommersiell radio. Den har sitt rum på mindre intima scener och möjligtvis i P4. Men att den skulle passa bland balladerna i Lugna Favoriters format, nej det hade jag sannerligen inte förväntat mig.

Ändå har jag svårt att skaka av mig såna där dömande ord. Jag ogillar egentligen såna där bedömningsformat överhuvudtaget. Det är tillsynes så lätt för somliga att tycka och tänka, raljera och förkasta utan att tänka på att det bakom alltihop står en människa. Som lagt ner sitt hjärta och sin själ i sin skapelse.

Jag är ju övertygad om att hade jag stått i rummet hade inte orden varit desamma. Såklart.

Nu är jag inte förvånad. Alls. Jag förstod att det skulle bli den reaktion som det blev - just eftersom formatet är som det är.

Det är inte min plats. Det är inte för den platsen jag skrivit.

Det är en 19-årings sorgsenhet över att bli hårt kritiserad och bedömd som vaknar till liv i mig. Då när jag var popsnöre och bara ville sjunga,....

Nu är jag inte den 19-åringen längre. Jag vill inte att min musik ska vara med i "Flipp eller Flopp"-program. Så jag sätter mig och läser alla de fina, fantastiska mail jag fått från personer som lyssnat, tänkt och blivit berörda.

Och skiter i resten.

Nån Idol - det blir jag aldrig.

Men jag är sann. Och har nåt att berätta.

Så det så;)

Räkna med bråk

På release-kalaset kom det fram en mamma till mig.

Jag känner henne inte, hon var ny flickvän till en bekant.

Precis innan hon skulle gå vände hon sig till mig och frågade:

- Du... jag måste fråga...Är du aldrig arg på Dina barn?

- ........?

En stunds tystnad.

- Va?!! Nej, bara så där 17 gånger om dan....ibland, skrattar jag till svar.

- Jag bara undrade...det ser liksom inte ut så på bilderna. Eller låter så på sångerna....

- Oj,...tack. Eller....ja. Trevar jag.

Sen går hon.

Och jag har undrat i efterhand över det där.

Det är klart att mina texter om barnen inte handlar om våra konflikter i vardagen. Så de kanske inte ger nån rättvis bild av "hela" verkligheten. Men den skildrar absolut hela kärleken till dem. För den är ju odelat lycklig och stor.

Och det är klart att om man ser in i mina ögon på bilderna tillsammans med barnen så syns inga spår av tjafs, hot, mutor, arga ord, bitska kommentarer, suckar eller trötthet. Nej, då syns bara just den där kärleken. Såklart.

Tur är väl det.

Jag tänker ibland att det är tur att jag har dokumenterat och spelat in dessa kärleksförklaringar. Så att jag kan ta fram dem och påminna barnen om hur de inspirerade mig till texterna. Så att de själva kan lyssna på mina ord när jag inte själv kan berätta längre.

Och ibland när stämningen är sur i bilen till exempel så sätter jag på en av sångerna. Så att de kan lyssna och känna vad jag egentligen alltid vill säga dem.

För visst har vi konflikter. Ojojoj. Ibland hopplöst många. Och jag kämpar varje dag med att välja strider, väja för utbrott men ändå stå upp i föräldraskapet, våga sätta gränser, ta fajter och vara - mamma. Jag önskar att jag var bättre på att inte höja rösten. Att inte tjata och gnata så där hela tiden utan hellre säga till en gång på skarpen.

Jag önskar att jag ibland hade ett större tålamod.

Att jag orkade mer än jag ibland gör.

Vi bråkar. Men inte hela tiden.

Och kärleken är alltid större och tar mer plats.

Det är ändå huvudsaken.