fredag 17 december 2010

Bedömd

Oj, va länge sen;)
Dagarna bara trillar iväg så här i decembermörkret.
Men just gårdagen var ovanligt ljus ändå.

På morgonen fick vi avnjuta en 7-årig tomtenisse med skolkamrater som sjöng så fint och just våran nisse läste vers med hög och klar stämma.

På kvällen tog Sollentuna Musikklassers Jul- och Lucia konsert fullkomligt andan ur mig...
10-åringen sjöng i ett hav av oerhört musikaliska barn och jag kände en sån enorm glädje och tacksamhet över att han får vara med om något sånt där.
Det är säreget att vara delaktig i en så stor och välorganiserad konsert som dessutom låter gudomligt. Snacka om teambuildning!
Att det dessutom handlar om musik som berör och når ut till alla de 1500 gästerna som samlats i den stora, stora kyrkan - ja det gör ju inte saken sämre.

Jag som själv gick i musikklass fick stundom hålla mig hårt i stolen för att inte ge efter för ingivelsen att kasta mig upp och vara med i kören...

Just den här dagen startade jag med att bli sågad av Laila Bagge Wahlgren m.fl. i Lugna Favoriters programpunkt "Favorit eller inte".
Det kändes inte fullt så trevligt som föregående event;)
Man spelade halva min "Kan du älska mig ändå" varpå ovannämnda celebritet skulle göra ett utlåtande huruvida den stod sig i sammanhanget.
Det tyckte hon inte att den gjorde.
Själv hade jag varken bett om att få vara med i denna bedömning, än mindre haft något att säga om vilken låt som skulle bedömas.
Jag är helt enkelt för gammal för sånt där. Min musik kommer inte att spela på kommersiell radio. Den har sitt rum på mindre intima scener och möjligtvis i P4. Men att den skulle passa bland balladerna i Lugna Favoriters format, nej det hade jag sannerligen inte förväntat mig.

Ändå har jag svårt att skaka av mig såna där dömande ord. Jag ogillar egentligen såna där bedömningsformat överhuvudtaget. Det är tillsynes så lätt för somliga att tycka och tänka, raljera och förkasta utan att tänka på att det bakom alltihop står en människa. Som lagt ner sitt hjärta och sin själ i sin skapelse.
Jag är ju övertygad om att hade jag stått i rummet hade inte orden varit desamma. Såklart.

Nu är jag inte förvånad. Alls. Jag förstod att det skulle bli den reaktion som det blev - just eftersom formatet är som det är.
Det är inte min plats. Det är inte för den platsen jag skrivit.
Det är en 19-årings sorgsenhet över att bli hårt kritiserad och bedömd som vaknar till liv i mig. Då när jag var popsnöre och bara ville sjunga,....

Nu är jag inte den 19-åringen längre. Jag vill inte att min musik ska vara med i "Flipp eller Flopp"-program. Så jag sätter mig och läser alla de fina, fantastiska mail jag fått från personer som lyssnat, tänkt och blivit berörda.
Och skiter i resten.
Nån Idol - det blir jag aldrig.
Men jag är sann. Och har nåt att berätta.
Så det så;)

2 kommentarer:

Hannah Carin sa...

"Vad hjälper det om vi vinner hela världen, men förlorar vår själ?" - som det står i Bibeln. Jag är glad att du väljer din själ och inte låter dig köpas av världen. Den ytliga framgången är kortvarig och ihålig. Den inre och den andliga är evig...När vi följer vår övertygelse så gör kritik inte lika ont som när vi kompromissat med oss själva....fastän visst gör det ont en stund...människor är ibland så obetänksamma. Det är sorgligt att vi inte bara celebrerar varandras gudagivna gåvor! Kram mammma

Yvonne sa...

Lyssnar och nynnar med... ögon som väntade....händer som längtade.... tycker så mycket om dina texter.
Det är så vackert!!!
Du berör dom som tilltalas av "ditt språk" och som har stor inlevelse förmåga ock empati....Du är bra!!!
En god helg och ett stort tack för den omsorg du visar till vår Stina!!
Yvonne