Jag känner henne inte, hon var ny flickvän till en bekant.
Precis innan hon skulle gå vände hon sig till mig och frågade:
- Du... jag måste fråga...Är du aldrig arg på Dina barn?
- ........?
En stunds tystnad.
- Va?!! Nej, bara så där 17 gånger om dan....ibland, skrattar jag till svar.
- Jag bara undrade...det ser liksom inte ut så på bilderna. Eller låter så på sångerna....
- Oj,...tack. Eller....ja. Trevar jag.
Sen går hon.
Och jag har undrat i efterhand över det där.
Det är klart att mina texter om barnen inte handlar om våra konflikter i vardagen. Så de kanske inte ger nån rättvis bild av "hela" verkligheten. Men den skildrar absolut hela kärleken till dem. För den är ju odelat lycklig och stor.
Och det är klart att om man ser in i mina ögon på bilderna tillsammans med barnen så syns inga spår av tjafs, hot, mutor, arga ord, bitska kommentarer, suckar eller trötthet. Nej, då syns bara just den där kärleken. Såklart.
Tur är väl det.
Jag tänker ibland att det är tur att jag har dokumenterat och spelat in dessa kärleksförklaringar. Så att jag kan ta fram dem och påminna barnen om hur de inspirerade mig till texterna. Så att de själva kan lyssna på mina ord när jag inte själv kan berätta längre.
Och ibland när stämningen är sur i bilen till exempel så sätter jag på en av sångerna. Så att de kan lyssna och känna vad jag egentligen alltid vill säga dem.
För visst har vi konflikter. Ojojoj. Ibland hopplöst många. Och jag kämpar varje dag med att välja strider, väja för utbrott men ändå stå upp i föräldraskapet, våga sätta gränser, ta fajter och vara - mamma. Jag önskar att jag var bättre på att inte höja rösten. Att inte tjata och gnata så där hela tiden utan hellre säga till en gång på skarpen.
Jag önskar att jag ibland hade ett större tålamod.
Att jag orkade mer än jag ibland gör.
Vi bråkar. Men inte hela tiden.
Och kärleken är alltid större och tar mer plats.
Det är ändå huvudsaken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar