En önskan

När jag var liten önskade jag mig ofta snö till födelsedagen.

Jag minns att den önskan ganska sällan gick i uppfyllelse.

Men när det hände var det magiskt.

Kanske just för att det hände så sällan.

I många år suktade jag efter ett dockskåp. Ett sånt där gult Lundby med spröjsade fönster och riktiga lampor i. Jag brukade stå och se andäktigt på det när vi besökte Nallens leksaksaffär inne i stan. Ett sånt ville jag ha. Precis just ett sånt. Jag skulle vara den lyckligaste i hela världen bara jag fick ett sånt dockskåp.

Men det kostade förskräckligt mycket pengar. Pengar som inte fanns - i alla fall inte till ett dockskåp.

I sin yttersta välvilja och största pedagogiska ambition snickrade min mor ett dockskåp till mig under sin utbildning på förskoleseminariet. Jag fick tillochmed vara med och tillverka trappan i brunt trä, en skorsten samt en röd och blå soffa.

Jag hissnar vid tanken på detta så här i efterhand. Skulle själv aldrig klara av något sådant och är störtimponerad av att hon gjorde det.

Kanske var jag inte riktigt lika imponerad just då som barn.

Men jag lekte med det där dockhuset - det gjorde jag. Fast jag drömde vidare om skåpet på Nallens med de vackra fönstren och lamporna. Suktade, önskade.

Jag minns också hur oändligt lycklig jag var när jag fick min allra första Sindy-docka.

Även den hett eftertraktad och önskad. Länge.

Hur jag andäktigt borstade hennes blonda hår, klädde av och på henne olika kläder och inredde ett Barbie-hus i en av mina garderober.

I vår tid hinner barnen knappt önska sig saker känns det som.

Det räcker med att skicka sin önskelista på mail till utvalda familjemedlemmar och släktingar och så vips kommer tomten med sakerna nån vecka efter.

Önskelistan har blivit en beställningslista.

I vår iver att ge våra barn det vi aldrig fick själva, det vi så hett eftertraktade och önskade oss berövar vi barnen en av de allra skönaste känslorna man kan uppleva i livet.

Nämligen den att just längta efter något, önska sig något väldigt länge.... och SEN ÄNTLIGEN FÅ DET. Att få vänta tillräckligt länge för att verkligen känna sakens eller upplevelsens sanna värde. Eller kanske bemöda sig själv med att sträva efter, tjäna ihop, spara - och sen själv känna den oerhörda tillfredsställelsen i att uppnå målet.

Att barnen sen blir lite blassé eller inte reagerar med den där totala lyckan när paketen rivs upp på julafton - det är ju egentligen inte så konstigt. Det är ju bara vårt eget verk.

Jag försöker verkligen streta emot denna utveckling. Men lyckas sällan så bra. Låter mig övertalas, mjuknar inför tanken och drömmen om de tindrande ögonen på julafton.

Om tacksamheten.

Ändå vet djupt inom mig att jag inte vill lockas in i all denna materialistiska hysteri. Jag vill komma ihåg varför vi firar jul och tänka på de som inte alls får några julklappar.

Men det är svårt att stå emot - det ska gudarna veta.

På söndag ska vi samla julklappar till Lettiska barn genom Hoppets Stjärna och en kampanj som vår finaste barnvakt S dragit igång.

Alltid är det något.

Och på julafton går vi i kyrkan så att man inte glömmer bort vem det egentligen är ursprunget till allt detta ståhej.

Tomten är trots allt en importerad företeelse och just den röda versionen är en uppfinning av företaget Coca-Cola. Det tycker jag är ganska tänkvärt.