Adventsfirande

Imorse firade Montessoribarnen åk F-6 advent i Kummelby kyrka.

Föräldrar och familj var inbjudna att lyssna och delta.

Barnen turades om att sjunga en rad fina adventssånger. Andäktigt och innerligt.

Glädjefyllt.

Vi fick också vara med och sjunga "Bereden väg" och "Hosianna". Skönt.

För jag hinner inte till kyrkan den här helgen trots att jag älskar advent i kyrkan och anser att minst en gång varje advent måste man sjunga "Bereden väg". För hälsan och själens skull.

Jag klämde dock i lite för mycket vid ett tillfälle och barnen på raden framför vände sig om och såg undrande på mig. Nåja, det bjuder jag såklart på.

Sonens Montessori-del av den stora, kommunala skolan är liksom det sista arbetslaget i Sveige, känns det som, - som firar såna här sammankomster i kyrkan.

Det har ju blivit tabu och anses stötande mot andra kulturer och religioner att vistas i det svenska kyrkorummet och fira högtider som har anknytning till kristendom.

Så synd tycker jag.

Kyrkorummet är det mest fantastiska i alla sammanhang där något skall kännas andäktigt och högtidligt. En gymnastikssal har inte alls samma inverkan på till exempel en skolavslutning som en vacker kyrka med stor klang har. Det kan vi ändå alla vara överens om.

Och de kyrkliga traditionerna och högtiderna är en del av vår historia och vår kultur och torde därför vara en del av allmänbildningen.

Likväl som man naturligtvis ska lära sig om andra kulturer och religioner i skolan.

Jag tänker att om man bara har ett öppet hjärta i alla rum och sammanhang - oavsett om det är kyrkorum, synagogor, moskéer eller gymnastiksalar så blir det i slutändan bra.

I vårt fönster lyser redan adventsstjärnan och stakarna och däri ligger väl min största synd den här veckan;) Men jag kunde inte hålla mig helt enkelt - ville inte.

Så nu är det advent. I alla fall hos mig.