Gå vidare

Mitt liv är fyllt av konstraster.

Igårkväll sprang jag från ett lagbildningsmöte för sonens fotbollslag där jag är lagledare rakt in i ett pågående föredrag om helande i Kyrkans regi.

På fotbollsmötet pratades det lagkonto, ansvarstränare, cup-organisation och materialare.

På Alpha-mötet kropp, själ, väg till helande och läkning, gripande människoöden och omsorg.

Jag var lika glad på båda ställena - även om det sista ämnet berör på ett annat plan. Så att säga.

Jag har funderat lite runt det där med sorg och helande. Själsligt helande pratar jag alltså om nu.

Ibland kan jag känna det som om jag länge gått runt och burit på sår som jag bara satt plåster på. Men som fortfarande gör lite ont och börjar blöda om man av någon anledning lyfter på det där plåstret. Och det gör sig påmint när något berör och man plötsligt gråter, känner sig deppig eller nedstämd.

Så när har man liksom gråtit klart?

När kan man fullt och helt säga att -Ja, det där är mina erfarenheter. De har till viss del format mig till den jag är idag men det gör inte ont längre. Jag släpper ryggsäcken. Förlåter och går vidare.

På riktigt.

Och då menar jag så att man aldrig mer blöder när plåstret råkar gå upp. För där finns inget plåster längre. Inte ens ett ärr. Där är helt och smärtan är bara vad den egentligen har varit hela tiden - ett minne.

För första gången i mitt liv känner jag på allvar att jag börjar närma mig den där punkten.

Då jag har gråtit klart.

Ja det förstås, att böla i diverse situationer kommer ju jag fortsätta med i all evinnerlighet av olika anledningar men då kommer det att vara av saker som berör mig i nuet. Och det är okej. Sån är jag och sån vill jag vara.

Men sorgen i min dåtid kommer inte att förstärka det jag känner idag.

Och nu ska ni få höra något konstigt.

Ju närmare jag kommer den där punkten, desto svårare har jag att minnas varför jag varit så outgrundligt ledsen.

Men det är väl så det är med sorg.

Man måste helt enkelt gråta klart.

Ta sin säng - och gå.

Vidare.