Separation

6 dagar.

6 dagar och 5 nätter.

Det är så länge som jag nu ska spendera tillsammans med min äldste son och dennes kör på Malta. Det är således även så länge som jag ska vara åtskild från övriga familjen.

Och det är ingen lätt sak för en sån som mig.

Man kan säga att separation är fysiskt plågsamt för mig. Avsked gör mig illa till mods och sorgsen även om det bara är för ett kortare tag.

Sen lilla S föddes har jag varit borta från henne i max 22 timmar. Vid ett enda tillfälle.

Sen Noel, 7 år, kom har han varit borta från mig i 2 dygn som längst men då sågs vi ändå en liten stund den ena dagen eftersom han fick panik och kunde inte gå på utedass. Han vred sig i magsmärtor och barnvakterna trodde det var blindtarmen varpå han fördes i ilfart in mot Uppsala. Vi åkte också från vårt då pågående restaurangbesök, lämnade mitt i huvudrätten och strålade samman med barnvakter och Noel på mack i Knivsta. Där Noel, efter ett besök på vanlig vattenklosett, mådde finfint och åkt med barnvakterna till sommarstugan igen.

Fast det där - det är egentligen en helt annan historia.

Anders och jag har varit tillsammans i 17 år. Vid ett enda tillfälle har vi varit borta från varandra motsvarande tid. Det var när jag tog min farmor som då var nybliven änka till San Torini. Det ångrar jag såklart inte men dagarna var plågsamt många ur perspektivet separation. De senaste 10 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än 3 dagar i sträck.

Så nu bär det av. Till Malta.

I 6 dagar.

Och separationen - den känns fysiskt i mig.

Jag vet att när jag bara kommer iväg så lättar det lite - i alla fall i ett par dagar. De sista två dagarna kommer att vara tuffa. Och den sista resdagen allra tuffast.

Tur att jag har ett barn med mig. Och dessutom 40 andra gossar att distrahera mig med.

Ja, det där lät ju lite märkligt inser jag nu...;) Men ni fattar.

Jag kommer att ha ett späckat schema och det kommer att rädda mig.

Längtan är bra. Saknad är svårare.

När jag är tillbaka då väntar en hel, härlig sommar.

Tillsammans.

Och så här såg hon ut....

För tre år sen...

Låg jag med ett knyte i famnen och kände mig tillfreds.

Lycklig och tillfreds. Nöjd.

En liten tjej med rosiga kinder gjorde familjen och min tillvaro komplett. Där och då.

Jag hade inga fler önskningar, inga drömmar som kunde mäta sig med det jag fått.

Jag längtade ingenstans. Eller efter något.

Jag har ett kort på mig själv som är taget precis efter att hon kommit ut. Och allt det jag beskrev ovan syns i det ansiktsuttrycket. Barnmorskan hade visst svårt att stoppa nån blödning. Jag hade ingen känsel i halva underkroppen. Men jag - jag var bara nöjd.

Livet var så litet och så oändligt stort där mellan våra tre huvuden.

När jag ser på det där kortet försöker jag hitta tillbaka till den där känslan. För jag har ju precis samma sak idag. Och mer därtill.

I lördags stod hon i trappan. Förväntansfull. Fin i klänning och två inbakade flätor med ett guldhjärta runt halsen. Det var hennes kalas. Med tårta och paket och allt.

Och på något sätt var det som om det här var den allra första födelsedagen som hon verkligen upplevde. Som hon såg fram emot och uppskattade på riktigt.

Fast inte det där med att alla ska sjunga "Ja, må hon leva". Det var inte poppis alls.

- Mamma, vi kan ta fram tårtan men då får ni vara tysta!

Hon fick en cykel. Och en lekstuga.

Gissa om hon var nöjd.

Och jag gissar att det till en del berodde på att hon inte hade några förväntningar.

Hon hade inga särskilda önskningar om vad som skulle dölja sig i paketen. Hon var glad över att öppna dem. Hon visste inte hur det "borde" vara på kalas. Hon var glad över alla som kom och att det fanns tårta.

Hon var nöjd för att dagen bjöd på överraskningar hon inte förväntat sig.

Och jag tänker att det är väl lite konstigt ändå att ett folk kan vara så glada och nöjda över ett brons i Eurovision Songcontest men så besvikna över ett silver i Ishockey VM.

Men som sagt - det handlar nog om förväntningarna.

Själv är jag nöjd med helgen och dagen.

Och känner att det var en himla tur att hon kom, den där söta ungen....

Förbrukning

Hur många par skor kan det gå åt under ett år i tre-barnsfamilj?

Tänk på så många som du tycker är rimligt och sen dubblar du det. Minst.

Skor i långa rader och högar. Finskor, skol-skor, fotbollsskor, vinterkängor, innegympaskor, sandaler, gummistövlar, allvädersstövlar, pjäxor, sneakers, flip-flops. Ja, jag skulle kunna fortsätta men jag har en känsla av att du fattar galoppen.

Sen kan du klura på hur många par jeans det går åt.

Det spelar ingen roll hur många eller ofta jag köper. Det går hål på allihop efter en viss stund. Pris eller kvalitet spelar heller ingen roll. Samma slitagemotstånd. Eller icke motstånd. Och antal jeans på ett år är förbluffande många.

Det går minst en tandkrämstub i veckan. Två flaskor schampoo.

En hel liten pyramid toapappersrullar i månaden.

Den flytande tvålen ska vi inte tala om. Vem är det som okynnes-pumpar??? För det måste vara nån.

Det där med hundra liter mjölk i veckan - det kommer inte hända hos oss. Här dricks det inte mjölk till maten så här går det bara ett par-tre liter i veckan.

Men frukt. Herrejösses va frukt jag bär hem.

Har läst nånstans att varje barn man skaffar kommer att kosta sina föräldrar i snitt 1 miljon kronor innan de försörjer sig själva.

Jag har tre. Barn alltså.

Ändå tvivlar jag på att den där summan är tillräckligt tilltagen.

Bästa att jobba lite.