För tre år sen...

Låg jag med ett knyte i famnen och kände mig tillfreds.

Lycklig och tillfreds. Nöjd.

En liten tjej med rosiga kinder gjorde familjen och min tillvaro komplett. Där och då.

Jag hade inga fler önskningar, inga drömmar som kunde mäta sig med det jag fått.

Jag längtade ingenstans. Eller efter något.

Jag har ett kort på mig själv som är taget precis efter att hon kommit ut. Och allt det jag beskrev ovan syns i det ansiktsuttrycket. Barnmorskan hade visst svårt att stoppa nån blödning. Jag hade ingen känsel i halva underkroppen. Men jag - jag var bara nöjd.

Livet var så litet och så oändligt stort där mellan våra tre huvuden.

När jag ser på det där kortet försöker jag hitta tillbaka till den där känslan. För jag har ju precis samma sak idag. Och mer därtill.

I lördags stod hon i trappan. Förväntansfull. Fin i klänning och två inbakade flätor med ett guldhjärta runt halsen. Det var hennes kalas. Med tårta och paket och allt.

Och på något sätt var det som om det här var den allra första födelsedagen som hon verkligen upplevde. Som hon såg fram emot och uppskattade på riktigt.

Fast inte det där med att alla ska sjunga "Ja, må hon leva". Det var inte poppis alls.

- Mamma, vi kan ta fram tårtan men då får ni vara tysta!

Hon fick en cykel. Och en lekstuga.

Gissa om hon var nöjd.

Och jag gissar att det till en del berodde på att hon inte hade några förväntningar.

Hon hade inga särskilda önskningar om vad som skulle dölja sig i paketen. Hon var glad över att öppna dem. Hon visste inte hur det "borde" vara på kalas. Hon var glad över alla som kom och att det fanns tårta.

Hon var nöjd för att dagen bjöd på överraskningar hon inte förväntat sig.

Och jag tänker att det är väl lite konstigt ändå att ett folk kan vara så glada och nöjda över ett brons i Eurovision Songcontest men så besvikna över ett silver i Ishockey VM.

Men som sagt - det handlar nog om förväntningarna.

Själv är jag nöjd med helgen och dagen.

Och känner att det var en himla tur att hon kom, den där söta ungen....