Hemma

Men jag gjorde det.

Nu är jag på andra sidan Malta-resan och kan säga att det gick bra. För att inte säga utmärkt.

Skype räddade situationen. Stundom kunde jag vara i samma rum som de här hemma och det fick allt att kännas lättare. Bortsett från det faktum att schemat på Malta var av den karaktären att det inte så ofta dök upp pauser där längtan och saknad fick ta överhand.

Det krävs en del fokusering när 46 gossar i varierande storlek ska vallas genom säkerhetskontroller, konserter, båtturer, stadsvandringar, sena middagar och tidiga frukostar. För att inte tala om att hålla koll på dem i höga vågor fulla med brännmaneter i Medelhavet.

Man måste parera hunger, hemlängtan, interna konflikter, solbränna, illamående, tarmbesvär, ostrukna skjortor och borttappade plånböcker.

Jag kan säga att jag var ganska utmattad när vi tillslut landade på Arlanda.

Men glad.

Jag har aldrig i mitt liv stött på en samling så oerhört trevliga och gulliga killar. Och de andra vuxna ledarna var av precis samma sort de också.

Konserterna och sången jag fått höra och insupa har varit magisk. Underbar. Jag har suttit i kyrkbänkar, blundat och låtit mig omslutas av de mest fantastiska klanger och toner.

Och gråtit såklart. När Sollentuna Gosskör framför Ave Maria, Lead me Lord eller Stämning - då rinner tårarna oupphörligen ner för mina kinder.

Medelhavsvärme är det ju även härhemma så det är inte alls dumt att vara på nordligare breddgrader.

Nu hägrar studentmottagningar, skolavslutningar, 40-årsfester, 60-årskryssningar, midsommar och ett långt och härligt sommarlov.

Jobba har jag plötsligt svårt att göra.

Har ingen energi kvar och orkar liksom inte tänka så mycket på hösten.

Fastän jag borde planera en del av konserterna, eventen och annat på agendan.

Det är som om jag stupar och kroknar lite innan mållinjen i år.

Jobba och planera får jag göra sen.... en regnig dag.

Idag är det sol och student i Sollentuna.