Livet

I tisdags ringde min väninna och jublade för att berätta att nu, nu äntligen var hon gravid.

Efter flera missfall och misslyckade IVF-er hade ett barn börjat växa i hennes mage. Ett liv hade startat djupt där inuti henne.

I torsdags möttes jag av att grannens flagga vajade på halv stång och visste omedelbart att tragedin var ett faktum. Hon hade dött och han blivit änkling vid dryga 60.

Jag stod länge på altanen och andades djupt och försökte hitta modet och styrkan för att gå dit och möta sorgen. Döden. Ensamheten. Benen var oerhört tunga. Men jag gick dit. Kramade om honom och grät en stund. Pratade om begravning, musik och dikter.

Gick hem.

För båda dessa familjer och människor har livet på en enda sekund, ett ögonblick förändrats.

I den ena stunden finns inte livet för att i den andra plötsligt bestämma sig för att slå rot och börja växa. I ett trollslag och genom ett under vävs drömmen och verkligheten samman och där finns ett barn. Ett liv.

Och i det andra fallet försvinner ett liv lika fort. Ett sista andetag så är en människas stund på jorden till ända. En suck och hon finns inte. Finns inte mer.

När jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut på det röda grannhuset är det fullkomligt obegripligt. Därför att för min inre syn finns hon ju. Hon går där i trädgården, påtar, målar, vinkar och ler. Hennes träskor står vid altandörren och hennes sms finns kvar i min telefon med alla hälsningar från deras skärgårdsturer. Hon finns - likväl är hon borta.

En kommer och en går.

Lycka och sorg går hand i hand. Det ena ger det andra.

Och livet är så oändligt stort och förunderligt. Bitterljuvt och sorgsamt.

Lyckligt och underbart.