Vardagschock

I måndagskväll landade planet som tog oss hem från en veckas 30-gradig värme och bad i Medelhavet.

Pang! Sa det.

Så satte vardagen igång. Den överföll liksom.

Här står jag nu och känner mig helt påhoppad och inom mig skälver jag av oro över att det ska vara så här fram till jul.

Eller ännu värre - till nästa sommar....

Den här vardagen. Den som är livet. I alla fall större delen av det.

Ska den vara ett långdistanslopp? Ska den rusa förbi och se till att man utpumpad ligger i diket och flåsar när helgen kommer? Jag tänker att det nog inte var så det var tänkt.

Att det inte är så jag vill ha det.

Jag som brukar älska när höstterminen drar igång igen. När luften blir hör och jag känner mig effektiv och vill gå och köpa en hel bunt med välvässade blyertspennor. När jag sätter igång med allt.

Jag sitter här och vill inte börja alls. På något.

Stretar emot och känner mig så stresskänslig att ett sms-pling får mitt hjärta att slå hårdare.

Så kan vi ju inte ha det.

Två tredjedelar av vår barnaskara fyller år nu inom loppet av en månad. Då alla uppstarter, kickoffer, turneringar, föräldramöten, planeringar och möten samtidigt ska ske. Då alla viktiga lappar ska fyllas i och skickas in. Då alla regnkläder som nyligen inköptes har vuxits ur och plötsligt måste uppgraderas.

När äldste sonen är pre-pubertal och djup och känslig, när yngste sonen revolterar och tre-åringen är - treåring.

När synthlektioner, läxor, körövningar krockar med fotbollsträningar, innebandycuper och skoldiscon.

Mitt i allt detta - som är vardag - som är livet - ligger jag i ett dike och flämtar.

Och vette farskon om jag kravlar mig upp.