tisdag 13 september 2011

Solminnen


Vi hade det himla bra där på ön i Medelavet...
Och alla var ganska harmoniska och glada.
Det var inte ens så mycket bråk mellan brorsorna....;)

Så jag drömmer mig dit ibland. Går igenom foton och ler. Försöker känna värmen från solen och havet i mina muskler.
Idag är det svårare att lyckas. Regnet och vinden piskar mot rutan.
En del har hänt sen sist jag skrev. Sonen - den yngre - har blivit 8. Det är åtta hela år sen han kastade sig ut i världen tre veckor före beräknat datum.
Han har sprungit sen dess brukar jag säga och det är inte en alldeles osann överdrift.
Denna tilldragelse firades såklart i dagarna....fyra. Som det blir med släkt som är delad i många och utspridd geografiskt. Dessutom var 16 stycken från samma årskull här i fredags på party. Tänk att man går på den lätta varje år...;)

I söndags sa jag ja. I kyrkan. Igen.
Nej, jag gifte inte om mig. Jag sa ja till mitt dop. En lite förvuxen konfirmand.
Men det var gott och efterlängtat.
Leo tyckte att "Var jag inte lite väl gammal för det här?". Och jag svarade att, inte riktigt, men att han förhoppningsvis kommer att vara dryga 20 år yngre.
"Fast jag vet inte vad jag tror på än..." sa han dröjande.
"Nej, sa jag. Du hinner ju ta reda på det. Jag vet inte heller alla dagar. Men jag känner att jag är på god väg...."
Sen var det inget mer med det.
Vardagen gjorde åter sitt intåg med galonisar och gympapåsar och värkande muskler.
Men det hjälper att titta på bilderna.
Och att säga Ja.



1 kommentar:

Hannah Carin sa...

Gud, va fina dem är! Ja, nu fick jag ju med hela alltet...för det är väl att tro - att se hur detta "Jag Är" blir synligt i tre fina barn! //Mamma