På besök bland minnen

Jag tar tåget till min barndoms stad.

På gränsen till vår stegar jag över det nybyggda stationsområdet. Oigenkännligt och ändå...

I den här staden har jag varit barn. Prepubertal. Tonåring och ung vuxen.

Här har jag vistats halva mitt liv.

Jag känner varje gathörn. Har minnen från varje plats och har klivit på alla kullerstenar och trottoarer staden kan uppbringa.

Jag känner den så väl. Och ändå inte.

Så mycket är nytt. Nya byggnader, butiker, fasader.

Ändå ligger Landings, Ofvandals och Svenssons Taverna precis där de alltid har legat.

Domkyrkan sträcker tryggt sina torn högt, högt mot himlen och när jag ser upp mot dem vill jag nästan gråta.

De är mina de där tornen. Mina.

I den kyrkan har jag suttit på gymnasiets håltimmar och somnat i en av kyrkbänkarna. Min pappa har vallat mig runt koren tusentals gånger för att berätta om Gustav Vasa, Katarina Jagelonica och Erik den 14:e.

Jag har tillsammans med hundratals andra barn fyllt den där domen med ljus och luciasånger i december. Jag har otaliga gånger stått framför portarna och undrat varför i hela friden det blåser så mycket på domkyrkoplan. Varför blåser det alltid där?

Staden är min. Fast inte längre.

När jag går på de kända gatstenarna skymtar jag mitt eget ansikte i ett skyltfönster och det jag ser i spegelbilden hör inte längre ihop med staden.

Det är en helt annan person som går där och känner igen sig. Känner sig främmande.

Jag märker att jag sjunker ihop. Kutar mig och gömmer ansiktet mot marken som för att undvika ögonkontakt. Ögonkontakt med det förflutna.

Ändå längtar jag efter min historia. Men jag är rädd att om jag möter den så tror den att jag är densamma. Som då.

Och det är jag inte.

Så jag kikar i smyg på mina minnen. Njuter av att korsa Stora Torget. Passera Islandsfallet och snedda över Skolgatan. Av att känna igen mig.

Men undviker att direkt konfronteras med mitt förflutna.

På besök i minnenas och barndomens stad.

Min. Och ändå inte.