-Sitt du älskling, jag tar det här....

Jag sitter vid middagsbordet.
Delar av barnaskaran har visserligen dukat av sina tallrikar men framför mig finns resterna av maten och disk. På diskbänken kastruller och spår av matlagningen.
Och jag tänker att jag längtar så efter orden:
"- Sitt du älskling, jag tar det här...."

Ibland tror jag att jag kommer att gå under av att plocka ur diskmaskinen en gång till. Eller duka av, eller laga middag. Eller, gud förbjude, storhandla på ICA Maxi.

Men jag gör det. I alla fall. En dag i taget.
Jag "gör" generellt. Ler och är social och trevlig när det erfordras. Levererar jobb i tid. Packar picknickar till familjefester, åser konserter och uppvisningar. Kommer ihåg gympapåsar och ombesörjer medecinering och skolintyg. Går med på inskolning och skjutsar till träningar.
Gör, gör, gör. Som i ett vakuum på nåt sätt. Som att jag ser på allt som händer lite från sidan och utifrån.

Häromdagen hade en av mina allra käraste vänner sett till att jag fick komma på massage. Och när jag låg där på massagebänken fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka eftersom det gick upp för mig hur mycket jag saknar beröring och kroppslig kontakt. Det är som att kroppen är helt utsvulten på det.
Och själen och hjärtat är helt utsvultna på ord som:
-Sitt du älskling, jag tar det här....
eller
-Hur har du haft det idag?  eller
-När kommer du hem? eller
-Jag längtar efter dig... eller
-Jag älskar dig...

Det är så oändligt tomt. Jag är så oändligt trött. Och ändå skiner solen.
Och jag vill inte ha det så här längre.

Var jag är

När jag var liten brukade jag ibland inbegripas i en hissnande känsla av ensamhet. Som när jag gick på en landsväg i mörkret en klar vinternatt. Snön knarrade under skorna och allt var tyst och dämpat som det bara kan bli på landsbygden när det kommit mycket snö och plogbilen farit sin väg för länge sen.
Jag stannade och tittade upp på Karlavagnen som ju alltid står nära, strax österut på stjärnhimlen om vintern - och tänkte  - just i detta nu vet ingen var jag är.
Ingen vet var jag är. Hur jag mår.
Och om det händer mig något så kommer ingen att märka det.

I olika sammanhang brukade den där känslan komma över mig. Genom min barndom och mina tonår.
Den där känslan av att vara helt ensam i universum.

Och inatt.
När jag sitter på nattbussen, så kommer känslan över mig igen.
Att just i detta nu vet ingen var jag är. Ingen vet hur jag mår. Och ingen saknar mig om jag inte kommer fram. Och händer det mig något så kommer ingen att märka det.
Det är en fruktansvärd tanke. Och sanning att uppleva.

Och jag önskar mig bara detta:
Att någon återigen ska undra om jag kommer fram ordentligt efter en färd på en nattbuss.
Det önskar jag mig just nu.
Mest av allt.
Att någon ska undra.
Och vilja veta.