När jag var liten brukade jag ibland inbegripas i en hissnande känsla av ensamhet. Som när jag gick på en landsväg i mörkret en klar vinternatt. Snön knarrade under skorna och allt var tyst och dämpat som det bara kan bli på landsbygden när det kommit mycket snö och plogbilen farit sin väg för länge sen.
Jag stannade och tittade upp på Karlavagnen som ju alltid står nära, strax österut på stjärnhimlen om vintern - och tänkte - just i detta nu vet ingen var jag är.
Ingen vet var jag är. Hur jag mår.
Och om det händer mig något så kommer ingen att märka det.
I olika sammanhang brukade den där känslan komma över mig. Genom min barndom och mina tonår.
Den där känslan av att vara helt ensam i universum.
Och inatt.
När jag sitter på nattbussen, så kommer känslan över mig igen.
Att just i detta nu vet ingen var jag är. Ingen vet hur jag mår. Och ingen saknar mig om jag inte kommer fram. Och händer det mig något så kommer ingen att märka det.
Det är en fruktansvärd tanke. Och sanning att uppleva.
Och jag önskar mig bara detta:
Att någon återigen ska undra om jag kommer fram ordentligt efter en färd på en nattbuss.
Det önskar jag mig just nu.
Mest av allt.
Att någon ska undra.
Och vilja veta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Jag känner igen den känslan. Hade den idag! Ingen vet egentligen var jag är. Ingen vet vem jag är. Jag hade inte ens passet med mig när jag gick till byn....Jag tror att det i grunden är en existentiell ensamhet som gör sig påmind.
Men samtidigt vet jag att de mina skulle leta efter mig - och jag skulle aldrig sluta leta efter dig, Linn. Fast jag vet, det är ingen tröst för dig just nu.
//Mamma
Skicka en kommentar