-Sitt du älskling, jag tar det här....

Jag sitter vid middagsbordet.
Delar av barnaskaran har visserligen dukat av sina tallrikar men framför mig finns resterna av maten och disk. På diskbänken kastruller och spår av matlagningen.
Och jag tänker att jag längtar så efter orden:
"- Sitt du älskling, jag tar det här...."

Ibland tror jag att jag kommer att gå under av att plocka ur diskmaskinen en gång till. Eller duka av, eller laga middag. Eller, gud förbjude, storhandla på ICA Maxi.

Men jag gör det. I alla fall. En dag i taget.
Jag "gör" generellt. Ler och är social och trevlig när det erfordras. Levererar jobb i tid. Packar picknickar till familjefester, åser konserter och uppvisningar. Kommer ihåg gympapåsar och ombesörjer medecinering och skolintyg. Går med på inskolning och skjutsar till träningar.
Gör, gör, gör. Som i ett vakuum på nåt sätt. Som att jag ser på allt som händer lite från sidan och utifrån.

Häromdagen hade en av mina allra käraste vänner sett till att jag fick komma på massage. Och när jag låg där på massagebänken fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka eftersom det gick upp för mig hur mycket jag saknar beröring och kroppslig kontakt. Det är som att kroppen är helt utsvulten på det.
Och själen och hjärtat är helt utsvultna på ord som:
-Sitt du älskling, jag tar det här....
eller
-Hur har du haft det idag?  eller
-När kommer du hem? eller
-Jag längtar efter dig... eller
-Jag älskar dig...

Det är så oändligt tomt. Jag är så oändligt trött. Och ändå skiner solen.
Och jag vill inte ha det så här längre.