Semester

Den första semester vi åkte på tillsammans var till Bakvattnet i Norrland.
I mitten av ingenstans firade vi jul. Ensamma.
På hårda madrasser och åt julskinka, tomtegröt och tittade på svartvit TV.
Det var fantastiskt.

Jag följde med honom på fler Norrlandsresor där det fiskades medan man hade så mycket knott och mygg runt ansiktet att det var svårt att se en decimeter framför sig.
Vi fiskade i Fyrväpplingen.

Vi båtluffade i Grekland.
Fria, utan ansvar, ganska fattiga.

Vi åkte till Sorrento.
Till Sicilien på bröllopsresa.
Till andra sidan jorden och Bali.

Sen kom barnet. Det första.
Vi åkte tillbaka till Sicilien.
Och i takt med barnen förändrades givetvis semestrandet till något mer familjeinriktat och bekvämt för små-barn.
Tror inte det var nåt han uppskattade alls så här i efterhand.
Medan jag bara ville att vi skulle vara tillsammans. Och längtade till värmen.

Äventyr är svårt när man ständigt har något barn som är under tre år.

Och när det sista barnet äntligen nådde över den där magiska åldern... Ja, då var det strax försent och han började sitt uttåg ur familjelivet sakta men säkert. Just när det eventuellt hade kunnat bli bara vi två igen - då och då - då lämnade han.

Nu upprepar han de där äventyren vi gjorde han och jag innan barnen - med sin nya.
För de är utan ansvar. Fria.

Och jag, jag står här med mina packade resväskor och ska åka själv på familjesemester.
Och fattar inte poängen när man inte längre är familj.
Jag förstår inte hur något ska kunna bli bra igen.