När barnen är borta...

När barnen är borta bäddar jag om i deras sängar.
Jag sträcker de nytvättade lakanen över madrasserna. Det luktar rent och gott av sköljmedel.
Jag stryker handen varsamt över påslakanet för att släta ut veck och ojämnheter. Puffar kuddarna så att de ska vara sköna att lägga sitt huvud på.

När barnen är borta går jag genom deras rum och plockar saker från golvet. Har jag tur hittar jag en nyligen använd t-shirt i ett hörn som jag kan borra in ansiktet i och dra in doften i hjärtat.

När barnen är borta går jag genom deras rum på kvällen och tänder sänglampor och fönsterlampor.
Så att det ska kännas som om de egentligen är hemma och kommer in för att lägga sig i sina renbäddade sängar närsomhelst. Så att det inte ska kännas som om jag är ensam hemma.

Det finns inget så meningslöst som barnsängar som gapar tomma.
Inget.

När barnen är borta är jag ensam.
Och jag kommer aldrig att vänja mig vid det.

Jag förstår att jag måste acceptera det. Jag förstår att jag är skild och ensamstående och inte får vara med min familj och mina barn som jag hade velat.

Men jag förstår inte varför jag var tvungen att offras på det sättet jag blev, jag förstår inte allt det sårande. Jag förstår inte det förminskande och det som gjordes och sades så att även det som varit, vår historia, plötsligt inte var värt något heller. Jag förstår inte varför jag förtjänade att bli så illa gjord. Förstår inte varför det onda måste fortgå. Och att det inte spelar nån roll hur ont jag fått av det och hur förkrossad och sjuk jag blivit av det. Jag förstår inte hur jag plötsligt kunde betyda så lite och att det kan vara så likgiltigt att göra mig illa och såra mig. Igen och igen.

Och jag längtar så innerligt efter den dag då jag inte längre bryr mig om att jag inte förstår.