Ett brustet hjärta

När ett hjärta gått sönder tillräckligt många gånger så går det inte att laga riktigt ordentligt längre.
Ni vet, det är som en sprucken vas som gått sönder och där skärvorna hjälpligt fogats samman flera gånger. Tillslut stämmer inte skärvornas kanter med varandra och en eller annan bit är ohjälpligt försvunnen.

När ett hjärta sargats och brustit tillräckligt många gånger kan det börja slå i otakt. Kanske är det inte så konstigt. Det finns kanske inte längre någon fast rytm att gå efter i den spända kroppen.
Men kroppen får svårt att finnas med ett hjärta som inte går att laga och slår i otakt.

Jag står här bland mina skärvor och önskar mig en rustning.
Mest av allt en rustning. Som jag kan klä min kropp, min själ och mitt hjärta i så att inga pilar av ord eller handlingar når dit in.
Så att jag blir onåbar för det som gör ont. Så att det blir mig likgiltigt och rinner av mig. Studsar tillbaka på sin höjd och reflekterar det som är dess källa och ursprung.

Jag står här bland mina skärvor och försöker förtvivlat foga dem samman.
Och det går inte så bra.
Det går i otakt.
Och flera bitar saknas ohjälpligt.

Jag står bland mina skärvor och ber om en rustning.
Ber om skydd och vila.
Och kärlek.