söndag 14 september 2014

Ensamma mamman



Solen skiner härligt på folkmyllret utanför Berwaldhallen i Stockholm.
September visar sig från sin mest inbjudande sida.
Det är familjekonsert med Lennart Hellsings sånger och min son och hans klass sjunger.
Således består myllret av en massa familjer. Och så jag.
Det är glada barn, mammor och pappor med en och annan blomsterbukett i handen som efter konserten ska ges till en femteklassare. Det är mormödrar och farfäder och mostrar som fått äran att gå med denna dag.
Och jag, jag är ensam. Skäms lite tillochmed över det märker jag där jag står i solskenet.
Jag delar inte de här upplevelserna med sonens pappa. Jag har ingen att vara stolt tillsammans med.
Och det är så förbaskat jobbigt och ensamt och trist.

Jag vinkar glatt till sonen på scenen när jag ser att han lyckats få syn på mig.
Han vinkar lite lagom och gör sen en gest som jag vet betyder: Var är de andra?
Han menar förmodligen syskonen. Men säkert även sin pappa.
Jag ler ännu större och vinkar bara tillbaka som om jag inte förstår.

Och så sväljer jag en gråtklump och lyssnar på Krakel Spektakel och Herr gurka i en timme.

Nästan varje dag händer det något med barnen som jag vill berätta för någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Nästan varje dag behöver jag dela föräldraskapet med någon.
Men jag är ensam.

När mentorn i skolan berättar att Stella försvunnit en förmiddag och de har letat länge, länge efter henne hade jag behövt sitta bredvid någon som varit min partner i detta. När samma mentor sen berättade om att de screenat alla barns läsförmåga och kommit fram till att Stella ligger nästan två läsår före sin egen ålder i läskunskap - ja, då hade jag velat titta på hennes pappa i stolt samförstånd och sen gått och ätit bakelser tillsammans med denna fantastiska dotter som i stort sett lärt sig läsa på egen hand.

Jag är sjuk. Men har ingen närmast anhörig att fylla i på de papper man får på sjukhuset.
Och barnen är så oroliga för mig men kan inte dela det med någon.

Jag avskyr att vara ensam förälder.
Och förstår inte hur det kunde bli detsamma som att vara skild.


1 kommentar:

Anonym sa...

��