Ibland blir skulden övermäktig.
Sorgen sköljer över mig och skammen greppar om mitt hjärta. Vetskapen om att jag borde lyssnat på Leo och den gnagande rösten inom mig tar över.
Jag skickade min son på lägret som förstörde hans liv.
Jag drev honom till att åka fast kyrkan var MIN tillvaro och inte hans. Jag ifrågasatte inte säkerheten tillräckligt mycket. Jag litade på att han skulle vara omhändertagen. Tillsedd dygnets alla timmar.
Jag förutsatte det och ifrågasatte inte högt nog.
Så ibland blir skulden övermäktig och jag gråter.
Gråter och gråter. Ber om förlåtelse om och om igen.
Då är det han som tröstar. Min son tröstar mig.
Och även om han säger: - Mamma, jag vet att det inte var ditt fel. Du ville bara att jag skulle ha det bra.
Så vet jag att det som hänt ändå har hänt. Och att en del av skulden är min. Ohjälpligt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte rädda honom.
Kunde inte skydda honom.
Och för det är jag så oerhört ledsen.
Inlägg
5 kommentarer:
Har längtat efter din blogg. Men gråter direkt. Tänk att vi mödrar som fött våra barn känner sån outhärdlig skuld fastän vi ville väl eller i alla fall inte hade onda uppsåt. Men själva livet drabbar vårt modershjärta så hårt... så brutalt. Och Leo med sina armar om dig...så brutalt vackert. Och i all kärlek kan inte livet vara bortkastat eller förstört. Han finns. Du finns. Kärlekens band är blodröda...
Ja, det är brutalt jobbigt.
Men jag är också så oändligt tacksam för hans förlåtelse och kärlek. Det är som att inget annat kan överträffa det. det tar inte bort skulden, men det gör lovet möjligt att leva.
<3
/Arne
Ta inte detta på dig!! du går under ! det är fruktansvärt o oförlåtligt att människor kan ta på sig uppgiften att ta hand om unga o sedan inte göra det, oförlåtligt, ansvarslöst o må de ... !! de får väl sitt straff. du verkar ha gjort allt, allt i din makt! kram från en annan mamma
❤️
Skicka en kommentar