tisdag 29 december 2009

Nedräkningen har börjat...

...så nu åker tomtarna.
Nyårsafton ska vara vit och sprakande. Röda tomtar får förpassas ner i källarregionerna.
Granen får stå kvar till den 3e januari.
Adventsbelysningen får hänga med till skolstart - minst.
Men som sagt - inga röda luvor på nyår.

Vitt och gnistrande ska det vara.
Passar utmärkt med 18 minusgrader.

söndag 27 december 2009

Och så här blev årets julfotografering...


Och vi ser ju ändå ganska så glada ut...

Så god jul man kan

Så är jul-helgen över.
Och jag får hålla fingrarna knäppta bakom ryggen för att inte börja plocka bort tomtar och annat pynt.

Julen är vår största högtid. Förväntningarnas högtid.
Sprunget ur väntan och ankomsten av det stora miraklet. Det som skulle rädda människorna från synden, döden och sig själva.
Kanske inte så konstigt då att det ofta är just förväntningarna som ställer till det vid julfirandet.

Alla har vi förväntningar och förhoppningar om hur den stora Dagen och de runt omkring ska te sig. Förhoppningar om... ja, vaddå?
Om att det ska bli som när man var liten? Hur var det egentligen? Vad minns man om sin barndoms jular? Var varje julafton tindrande, mysig och spännande? Eller har man i efterhand konstruerat en sorts "best-of-lista" med saker som jularna innehöll och innebar.
Att sakerna, stämningen och känslorna på den där listan visserligen någon gång har inträffat - fast kanske inte nödvändigtvis på en och samma jul?

Julen är barnens. Min julafton är således mina barns. Och tindrar deras ögon en stund gör mina det också. Men förväntar jag mig att deras ögon ska tindra hela julen - då finns ju risken att man blir lite besviken.
Noels ögon tindrade tillexempel inte alls när han vägrade klä på sig de av mig utvalda julaftons-kläderna och vi hade bråttom till kyrkans "Samling vid krubban". Han var arg som ett bi och sa att om han inte fick ha slip-overn under skjortan så skulle han minsann inte ha den alls. Dessutom ville han hellre ha jeansen än de mörkblå finbyxorna.
Efter en lång stunds högljutt förhandlande fick jag honom att behålla både skjorta och finbyxor på men endast om han slapp stoppa in skjortan innanför byxorna.

Väl i kyrkan tindrade ändå barnens ögon en stund när de stod på gradängerna ock sjöng "Nu tändas tusen juleljus". De skrattade också högt åt den vandrade kamelen och värdshusvärden som pratade dalmål i julspelet.

Vid hemkomsten från kyrkan skulle julaftonen förevigas enligt vår egen tradition genom en familjefotografering. Nu när vi är så många som fem i familjen är denna procedur ingen barnlek alls och både mammas och pappas ögon blev ömsom matta och ömsom smala. Innan vi fått åtminstone ett kort som alla såg någorlunda glada ut på var mamman svettig och lillasyster skrik-arg.

Men vid julklappsutdelningen hann jag se deras ögon både fyllda av förväntan och glädje mellan varven och högarna av inslagspapper och presentsnören.
och när vi sent på kvällen spelade spel tillsammans allihop så kom ändå den där känslan av gemenskap, kärlek och värme som man så starkt förknippar med julen.

Det är med julen som det är med allting. Det svåraste är egentligen att komma underfund med vad det är man verkligen vill. Vad det är man bara tror att man vill, vad det är man själv förväntar sig och vad man gör för att man tror att andra förväntar sig det av en? Vad gör man av gammal vana och vad vill man skapa för egna, nya traditioner?
Hur vill jag att mina barns best-of-lista över julen ser ut när de är vuxna?

Min största förhoppning är ändå att de minns att jag i kärlek verkligen försökte ge dem mysiga jular. Och att även om det inte lyckades fullt ut i alla stunder eller alla gånger - så var det ändå bra nog. Jag var där och jag gjorde så gott jag kunde.
Man gör så gott man kan.
På julen och på alla andra dagar.
Man gör så gott man kan. Och allt som oftast räcker det alldeles utmärkt.


fredag 18 december 2009

Från stolta mamman

Vissa siktar kanske på ett eget fotbollslag...jag har ett eget litet luciatåg. Det är inte illa.
Inte illa alls faktiskt.

onsdag 16 december 2009

Jag hade det tufft i skolan

Jag hade det ganska tufft i skolan.
Så - nu sa jag det.
Jag hade det tufft i skolan fast inte med lärandet, nej det var tvärtom med den saken. Jag hade det tufft med kompisar. Särskilt tjejer.
I lågstadiet hade jag i stort sett ingen att leka med. Ibland lekte jag med någon flicka men hon var egentligen bästis med en annan och den flickan var hemsk.
Så elak var hon och gjorde massor av hemskheter mot mig som jag inte ens orkar rabbla upp här. Hon hade häst i samma stall som lärarinnan så lärarinnan tyckte det var mig det var fel på när jag grät eller var arg över att flickan var elak. Alltid.

Brevet med besked om att jag kommit in i musikklass inne i Uppsala var en befrielse. Ett hopp om ett nytt liv. I fjärde klass började jag i Domarringens skola med 29 nya klasskamrater. Men livet blev ingalunda lättare. Det blev fyllt av mer musik. Men inte på något sätt lättare.
De flickor jag helst ville vara med kände varandra sen tidigare och var redan tajta par. Och eftersom flickor aldrig kan samsas i ojämnt antal fick jag inte va med när det inte passade dem. Jag sökte mig till killarna där gemenskapen kändes enklare - men blev ju naturligtvis aldrig riktigt en av dem. Visst hade jag personer att vara med nu och då. Men de var alltid jämna par - jag var udda. Kanske ville jag för mycket. Kanske ville jag synas och höras för ivrigt. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att vuxenvärlden aldrig någonsin gjorde någon insats för att hjälpa mig. Jo, en gång i högstadiet minns jag när en lärare under ett musikalrep skulle prata med hela ensemblen om varför de andra eleverna bestämt att jag aldrig skulle få applåder under repen - när alla andra fick det. Jag minns så tydligt hur utstuderat tyst det var när jag hade sjungit mitt nummer och hur de jublade när andra sjöng eller dansade.
Jag minns också hur det blev efter lärarens tafatta försök att ingripa. Mycket värre.
Min känsla av utsatthet var dessutom inte helt enkel att upptäcka. Jag lärde mig tidigt att se glad, stark och opåverkad ut. Jag fick alltid så mycket beröm för min duglighet och självständighet och det ville jag inte tappa. Dessutom ville jag inte vara till besvär.
Hemma fick jag ofta höra att det är bättre att vända andra kinden till.

Den dag jag tog studenten grät jag.
Inte alls för att jag var lessen över att sluta skolan och mista alla skolkamrater.
Jag grät av lättnad.
Och jag tänkte att aldrig mer ska jag tvingas in i ett sammanhang där jag inte passar in eller känner att jag inte hör hemma. Från och med nu ska jag välja.
Och det har jag faktiskt sedan dess också gjort.

Kanske är det därför jag är egen- och ensamföretagare...;)

Efter skolans slut har jag vid ett par tillfällen konfronterats med de som uteslöt mig mest under skoltiden. Problemet har alltid varit att jag haft svårt att stå upp för mig själv i efterhand. Jag har aldrig kunnat säga i mötet att "Ja, det var förjävligt, ni gjorde mig så himla lessen".
Till dem som till alla andra har jag oftast sagt att visst var det lite krångligt men det är ju historia nu. Det var väl lika mycket mitt fel som ert. Jag klarar mig. Jag är stark - det har jag alltid varit.

Så i måndags hände något märkligt. Jag var på en tillställning och i ögonvrån upptäckte jag några bekanta. Jag hade svårt att placera dem till att börja med men magkänslan höll mig på avstånd. Tillslut kommer ändå en kvinna fram till mig och undrar om jag är jag och presenterar sig som en gammal klasskompis' mamma. Jag minns att hon är mamma till en av de där flickorna och känner mig plötsligt besvärad och nervös.
Vi växlar några få meningar av artighet som man gör i såna situationer och sen ser hon plötsligt mig rakt i ögonen och säger:
-Du hade det ganska tufft i skolan va?
Jag är helt oförberedd och känner att jag svajar till lite. Det går några sekunder. Jag tvekar. Men så ser jag in i hennes ögon och säger:
- Ja, jag hade det jättetufft i skolan. Jag var hemskt ensam och mycket lessen.
- Ja, det känns hemskt att inse det som vuxen så här i efterhand, säger mamman.
- Jag var bra på att dölja det...svarar jag.
- Men det är ju ännu värre, säger hon.
- Jag antar det.

Sen berör vi det inte mer. Men för första gången har jag faktiskt till någon som ändå är berörd av min skoltid, även om det var indirekt, sagt att jag hade det tufft - utan att lindra det eller be om ursäkt. Dessutom tycker jag fortfarande att kvinnan jag mötte var helt fantastisk som sa det där till mig - efter så många år och så direkt, öppet och utan förbehåll. Heder åt henne.

Jag hade det tufft i skolan. Skitjobbigt. Fy fan.
Så är det med den saken.

lördag 12 december 2009

Och ur mörkret klev en stjärngosse...

Tidig morgontimma.
Spänd förväntan blandar sig med en doft av plintar och gymnastikmattor.
Det är fortfarande mörkt ute men sakta, sakta dagas det.

Sången hörs först svagt och ökar i styrka i takt med att Luciatåget skrider in i gymnastiksalen.
Ljusen tindrar i mörkret.
Levande, flämtande.
Tärnor i glitter, tomtar i rött och så gossar med stjärnor.
Bland dem en alldeles särskild.
Min.
Kärlek och stolthet.

Och han sjunger.
Med ljus och stjärnklar stämma.
"Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund"

Och jag tänker att där är ljuset.
"Ur mörkret skall ljuset träda fram"
Där är det.
I hans röst, i hans ord, i honom.
En ängel klädd till stjärngosse.
Min.
Sin egen.
Allas.

Ur mörkret klev en stjärngosse.
Och ljuset han sjöng om är sant.
Det finns. Det är.


tisdag 8 december 2009

Och ur mörkret skall ljuset träda fram

Och ur mörkret skall ljuset träda fram.
Ur dunkelt hölje av sorg och förtvivlan skall en skimrande gestalt av hopp och tro skönjas.
Just när det känns som allra mörkast.
Just som den sista strimma av tilltro hotar att falna.
Då sträcker Du ut din hand.
Visst gör Du det?
Visst blir det som Du lovat?
Visst räddar du oss från vår avgrund och lyfter oss upp ur vår djupaste ångest?
Visst räddar du mig?

Ur mörkret skall ljuset träda fram.
Det är inte långt kvar nu.
Det kan inte vara långt kvar nu.
För det är så mörkt. Så tungt.
Snart är Du nära.
Snart andas du liv i min tunga, ömma kropp.
Snart släcker du min törstande längtan.
Snart omfamnar du mitt hjärta.

För ur mörkret skall ljuset träda fram.
Ur dunkelt hölje skall livet åter skönjas.
För det har du sagt.
Det har du lovat.
Du har lovat.

Och ur mörkret träder ljuset fram.
För inget annat kan komma ur mörkret.
Annat än ljus.
Bara ljus.
Ingenting annat.

För inget annat kan komma ur mörkret.
Än ljus.


fredag 4 december 2009

Passion

Han har gjort en skylt att sätta på dörren.
På den står det:
"Stör inte! Music pågår"

Pappan har visat honom ett enklare musikprogram på datorn. Hur man kan göra egna ljud och sätta ihop en egen låt. Trummor, bas, syntljud.
Så plötsligt sitter 9-åringen därinne och programmerar en egen låt.
Den heter "Laser-Power". Två verser och en refräng är klara. Text och melodi.
Timme ut och timme in sitter han och skruvar på ett ljud för att det ska stämma.
Pappan blir hjälte när han glider in och lägger en symbal på "ettan".

- Förr var jag en dataspel-kille, mamma, nu är jag en musik-kille... säger han.
Högst på önskelistan står ett midikeyboard.
Och ur den lilla pojken växer plötsligt en ny dimension.
Den tekniska datorkunskapen får förenas med musiken i honom.
Ett intresse får kombineras med ett annat och tillsammans blir det...passion?
Framtid?

Fantastiskt. I alla fall.
Vad det än mynnar i. Att se hur det lyser i mitt barns ögon.
Att se hur han upptäcker något nytt. En ny värld av drömmar och möjligheter.
Lycka. Helt enkelt.