Vi semestrar i fjällen.
Sol. Sol, sol, sol och snö överallt.
Fast här stör inte snön - här är den ljuvlig.
Jag blir saligt lycklig av lift-klonk, skidor som skär genom pisterna, pjäxor som knarrar.
Min själ jublar när jag får svänga hit och dit nerför lagom branta backar med sönerna framför mig. Vi gör något tillsammans som vi allihop tycker är prick lika roligt.
Ingen uppoffring för någon. Bara samhörighet, frisk luft och leenden bakom skidglasögon.
Lilla S testar skidor och pjäxor för första gången i sitt liv. För att inte ens ha fyllt tre så går det ändå okej. Ett tjugotal åk har hon hunnit med i minsta lilla barnbacken. Och liften - den är kul.
-Jag kan! Jag kan! Jublar hon när vi åker upp.
Hon lessnar dock ganska snabbt och vill hellre tulta omkring bland söndrivorna eller bara titta på andra som åker. Fast det gör inte så mycket. Man orkar inte så många åk framåtböjd med en liten tjej framför sig i backarna.
Det är lite trist att A och jag inte kan åka tillsammans dock. Det hade varit härligt men vi delar på dagarna så att den ena är med S medan den andre åker med grabbarna.
Härligt.
Fast inte bara såklart. Idag händer något som gör mig så outsägligt lessen.
Det är min tur att åka förmiddag med grabbarna. Vid nåt tillfälle nämner jag att om de vill öva på sin åkteknik ska de försöka hålla ihop skidorna parallellt så mycket som möjligt.
N fattar direkt. Han är motorikens konung och far som en kanon i backarna. Får in det här med prallellsvängar på ett kick. Men storebror tycker det är svårt. Och det blir inte hierarkiskt riktigt såklart.
Han är arg som ett bi och klagar att det är omöjligt. Jag fattar fortfarande inte allvaret i det hela utan mumlar nåt om att ingenting är omöjligt - det är bara att öva.
Han blir sur. Jag undrar varför och säger att jag bara vill hjälpa honom att förbättra sin åkning. Han blir surare. Tystare.
På toppen där det blåser drar han ifrån oss och när jag ropar och undrar varför han är sur vänder han sig om och skriker: "För att du inte kan acceptera mig som jag är!!!"
Sen åker han iväg utan oss.
Och inuti mig river det. Hålet under mig blir avgrundsdjupt och jag drar häftigt efter andan. Står som förstenad. Tårarna väller upp och lillebror åker fram till mig och undrar vad det är.
Han fattar omedelbart det oerhörda i vad L just sagt till mig.
Eller snarare hur oerhört ont det gör att få höra det där.
Det är nästan det värsta jag kan tänka mig att få höra. För det är det enda jag vill och önskar att mina barn ska känna - att de duger precis som de är.
Det är mitt största uppdrag som mamma, min yttersta strävan, det jag sätter högst upp på listan av vad som är viktigt. Och nu står jag där på en blåsig fjälltopp och har misslyckats med det enda och största jag företagit mig som förälder.
Vi åker efter honom. Såklart. Men det tar nästan en timme innan han motvilligt följer med upp i liften igen. Jag säger allt det där om att jag naturligtvis älskar honom precis lika mycket även om han aldrig skulle åka skidor i hela sitt liv igen osv, osv.
Tillslut säger jag ingenting och bara kramar honom. Men han är obeveklig.
Det går över. Såsmåningom.
Och leendet är tillbaka någon timme senare när han får åka i tricks-backen och i skogsbanorna.
På lunchen kramar och pussar han mig. Pratar som vanligt.
Jag inser att det är en prepubertal skör själ som sitter framför mig. Jag inser att jag ändå är oändligt bra på att bekräfta mina barn, försöka vara rättvis, älska, förmedla att de duger just såsom de är - och inte bara duger utan är fantastiska, unika underbarn.
Mitt förnuft är med mig i detta.
Men min känsla och mitt hjärta - det är kvar i stunden däruppe på den blåsiga toppen av fjället.
Och jag gråter en skvätt i smyg när jag på eftermiddagen blir ensam med lilla S.
Imorron är en annan dag. Ny. Och bra.
Inlägg
