Outgrundliga...

Outgrundliga vägar.

Kanske ska det vara så.

För en analyserande människa som jag blir det ändå svårt att inte alltid söka en förklaring. Ett logiskt mönster. Ett svar.

Jag lyckas inte så bra.

Inte ens när jag tittar i backspegeln alla gånger.

Ibland finns där glimtar av uppenbarheter. Uppenbarelser.

Absolut. Men ändå. Inte mycket att staka ut sin framtida riktning på.

Jag har kämpat hårt för många saker i mitt liv.

Och nu pratar jag om det som rör mitt yrke och min passion. Jag har inte fått något gratis. Det jag har gjort - det har jag sett till att ordna själv. Ingen har gjort det åt mig, kommit med uppbackning, kontakter och extra hjälp på traven. Inget stort bolag har stått bakom mig. Ingen namnkunnig kontakt med stort nätverk.

Jag har gjort det själv.

På min väg har jag då och då stött ihop med människor som jag samarbetar och samarbetat med - tack och lov. Men den allra största delen och tiden är jag ensam.

Och jag känner mig lite utmattad.

På att försöka förklara mina idéer och tankar så att någon annan i beslutsposition förstår.

Less på att övertyga, anpassa och lirka.

Häromdagen kom det för första gången en inbjudan gällande mina texter som jag själv inte hade haft något med att göra. Ingen jag hade kontaktat, inget jag själv initierat - det bara kom.

Och jag kände mig helt chockad.

Kan det verkligen gå till så här?

Att man liksom bara får en förfrågan? Att personen som frågar redan vet vad jag gör, gjort och utifrån det och enbart det bedömt att det här verkar bra och spännande.

Jag är fortfarande helt paff.

Så jag undrar. Är det bara min egen villfarelse om att för vissa andra så är det så där det alltid eller alltsomoftast går till?

Är det min litenhet som lockar fram avundet i mig och lurar mig att tro att somliga andra har det lättare? Eller är det faktiskt så att för vissa är det en helt normal företeelse?

Jag vet inte.

Men jag vet detta: Det är alldeles uppenbart att det inte är något jag kan räkna med i mitt liv.

Och ändå. Jag är som sagt lite trött.

Så jag funderar på om jag ska våga luta mig lite tillbaka en stund.

Vila armbågarna och luta pannan mot förtröstan.

Kanske ska jag det.

Och låta det komma till mig - det som är mitt.