Dopets guldkant

För 11 år sen döptes Leo.

Vårt första barn.

Det var en lagom kall februarilördag.

Släkt, familj och vänner samlades i Danmarks Kyrka utanför Uppsala. Prästen Anders Grape kom farandes från Enköping bara för vår skull.

Han hade vigt oss i samma kyrka ett par år tidigare så det kändes fint att han var med och att vi fick återvända till samma kyrka.

Ibland undrar jag över vad det var som fick oss att så självklart gå till dopet med vår son.

För det var självklart. Men idag har dopet en så mycket djupare och större innebörd för mig än det hade då.

I alla fall var jag inte medveten om det på samma sätt.

Kanske var det en outtalad tradition i vår annars tämligen okyrkliga släkt.

Kanske var det bara ett behov av en ceremoni för att hylla och tillkännage det här fantastiska miraklet som vi fått uppleva i Leo. Jag vet inte.

Men jag är så glad över den självklarhet som tydligen redan då fanns inom mig. Jag är så glad över att Leo fick ta emot dopets och nådens gåva.

Han reflekterar såklart inte över det så mycket nu. Men någon dag får han anledning att återkomma till det och vad det betyder.

Idag firar vi med tänt dopljus och tårta till efterrätt.

Fredagsmys med guldkant.

Dopets guldkant.