Fastetid.
Och semmeltid.
Det är som att människan MÅSTE äta lite extra när det kommer varsel om återhållsamhet.
Bunkra upp.
I morgonmässan där jag startade dagen pratade Staffan om att vi ändå får påminna oss om att vi bara är människor. Och därigenom se på oss själva med en lite mer förlåtande syn. Försona oss med att vi är människor med allt vad det innebär av fel och brister. I kombination med enorm potential och fantastiska egenskaper. Överlåta det perfekta, ofelbara, storslagna och fullkomliga till Han som är just detta.
Och aldrig tro att vi kan uppnå något sådant. Eller ens behöver.
Idag var en bra dag för mig att påminna mig själv om detta.
Jag brottas med mina tillkortakommanden som mamma just nu. Som fru och som Linn. Som vän, medmänniska och person.
Jag är så trött att jag har svårt att lyfta blicken. Orkar inte distansiera mig. Fräser onödigt mycket åt barnen och har inget tålamod alls.
För det har jag så dåligt samvete att det plågar mig.
Min kropp tycker att det här med februari är en sällsamt dålig idé och jag kan inte annat än hålla med. Men nu hägrar ändå en paus.
Sportlov, liftklonk, vita backar och samvaro. Närvaro. Kravlöst och lustfyllt.
Tid att vara tillsammans och göra sånt som alla i familjen tycker är prick lika roligt.
Tid att bara vara. Människa.
Kära sportlov vad Du är välkommet!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar