Två sekunder

Två fridfulla sekunder.
Ni vet de där två sekunderna som följer efter det att man slår upp ögonen på morgonen och ännu inte riktigt vet vad det är för dag. Vad det är för tid. Eller vad som väntar.
De där två sekunderna som hjärnan och alla sinnen bara är inställda på autopilot och tror att allt är precis som det brukar vara.
De två sekunderna.
Varje morgon. I två sekunder vilar jag i att allt är som det ska vara.
För ett kort ögonblick tror jag att allt bara varit en lång mardröm.
I två sekunder tror jag att vi alla fortfarande är en familj.
Och att om jag vänder mig om på sidan så ligger A där bredvid mig och sover.

Det går så snabbt det där ögonblicket. Så oändligt fort passerar det förbi. Och lika lugnt som det är i mig innan - lika panikartat känns det i mig när verkligheten hinner ikapp och jag vet vad det är för dag, för tid och vad som väntar.
Som en kall il passerar sanningen genom min kropp och följs av vetskapen att han inte ligger där bredvid mig. Att vi inte är en familj längre. Och att jag är ensam.

För vi ska skiljas.
Vi ska inte längre vara ett vi. Utan två separata. Separerade.
Och i det hus och hem som vi byggt, målat, älskat ska någon annan skapa nya minnen och drömma andra drömmar.
Vi ska inte längre vara en familj. Barnen ska vara en familj med A och en annan med mig.
Två. Separata. Separerade.

Och jag, jag är förkrossad. Halv. Vet inte hur jag gör eller vem jag är om jag inte är hans. Och han inte är min. Ensamheten och känslan av övergivenhet är som ett hårt slag i magen och jag får kämpa flera gånger om dagen för att inte tappa andan. Sväljer gråt gång på annan trots att jag tror att nu finns det väl ändå inga tårar kvar att gråta.

Men i två sekunder om dagen är jag kvar i vårt "då". I två sekunder varje morgon är det vi.
I två sekunder är allt som det ska.
Sen är det över.