Förlorat sammanhang

Mina största önskningar i livet var barn och man. En familj. Ett hus som jag tyckte var fint och som vi alla kunde bo i. En självklar familj som skulle bestå livet ut. Alltid. Ett självklart sammanhang. Mitt sammanhang. I kärlek.
Och nu....

Vilse.
Som om jag driver på ett öppet hav och inte ens kan skymta land i vilket väderstreck jag än vänder mig. Jag har förlorat mitt sammanhang.
Min identitet. Min familj.
Jo, jag fattar. Barnen finns här. Jag och barnen är en familj. Fortsatt. Ännu. Och vore det inte för dem så vore inget.
Men jag kan inte dela dem och allt som är så fantastiskt med dem - med deras pappa längre.
Och glädje i ensamhet blir väldigt - ensamt.

Jag tvingar mig ur sängen varje morgon.
Tvingar mig att sätta mig upp och sen sätta fötterna i golvet. Motståndet är så stort ibland att det känns som om jag går i kvicksand när jag sakta tar mig ner för trappan för att väcka pojkarna.
Sen gör jag dagen.
Gör.
Håller tillbaka känslor av sorg, vanmakt, meningslöshet och förtvivlan. Biter ihop käkarna för att inte gripas av panik när jag i huvudet går igenom listor av allt som ska göras inför flytt och packning.

Jag kan inte lyssna på musik. Det går inte.
Vad än musiken handlar om eller låter så blir det för känslomässigt.
Kan inte koncentrera mig på Tv-program heller. Kan inte behålla fokus tillräckligt länge för att förstå handlingen.

Om kvällarna somnar jag ändå till just TVn i soffan. För jag kan inte gå upp i det som var vårt sovrum och grubbla i tystnaden. Då kommer ingen befriande sömn alls.
Istället slumrar jag i soffan tills småtimmarna är här och jag är så bedövad att jag kan ta mig upp i sängen utan att riktigt vakna.

Jag plågas av bilderna av att vara ersatt av någon annan. Att någon annan tagit min plats i hans famn. Tagit min plats som närmast. Och kvar står jag med hela sorgen i min famn. I min kropp. Den omsluter mig så kompakt att det ibland är svårt att andas.
Kvar står jag. Och undrar vad som är meningen att jag ska lära av det här?

En vän sa åt mig att jag bara behövde skaffa mig en ny affärsidé. Skrota den gamla. Se det som att jag sålt ett företag med ett dåligt fungerande lager och personalkonflikter och att jag nu får möjlighet att starta ett helt nytt - fungerande företag.

Jag ville aldrig ha nåt annat företag. Min affärsidé är halverad nu och ingen marknadsplan i världen kan sälja in något som jag inte tror på.
Jag vill bara sjukskriva mig tills allt är över. Tills det inte gör så ont mer.

Tills jag vet vem jag är när jag inte är den jag alltid velat vara.