Farväl

Så slog det mig att jag måste ta farväl.
Jag måste ta avsked en gång för alla.

Så länge har jag kämpat. Alldeles för länge.
Och alldeles för länge har jag hoppats.

Först kämpade jag för vårt äktenskap.
Hoppades att han ändå någon gång skulle ångra sig.
När jag förstod att det inte skulle hända så ändrade min kamp och mitt hopp fokus.

Då kämpade jag för en bibehållen relation. Trots allt. En vänskap. En omsorg. Ett "vi".
För vår egen och barnens skull.
Och alldeles för länge hoppades jag.
Jag hoppades att jag ändå skulle fortsätta att vara viktig.
Kanske tillochmed viktigast. Om så bara för ett tag till.
Tills vi kommit ut på andra sidan. Gått igenom alla tuffa vägskäl och livsavgörande förändringar.
En stund till ville jag vara viktigast för honom. Eller åtminstone viktig. En stund till ville jag behålla honom. Jag ville att vårt "vi" skulle få fortsätta att existera om så bara på ett annat sätt. Att ingen utomstående skulle tränga in i det förrän vi alla hade landat.

Så jag kämpade. Med förklaringar. Kämpade för att stå där. Ta hand om allt. Finnas till för honom och hoppades att han därmed skulle finnas för mig. Att vårt "vi" skulle fortsätta att vara viktigt. Kanske tillochmed viktigast.

Trodde naivt att vi kanske skulle sörja vårt äktenskap tillsammans.

Det finns ju inget "tillsammans" eller "vi" längre.

Så nu måste jag ta avsked av den där tanken. Det där hoppet om ett "vi" på ett eller annat sätt.
För jag kan inte stå kvar vid sidan och se på när någon annan relation är viktigast.
Kan inte rätta mig i det ledet eller ta min plats längre ner på stegen.
Det gör för ont. Smärtan är obeskrivlig och fysisk och oerhörd.

Jag måste ta farväl.
Av hela relationen och allt hopp.
Jag måste ta avsked av drömmen om försoning, upprättelse och förståelse.
Samförstånd och vänskap.
Jag måste släppa taget och bryta.

Det gör för ont.
Helt enkelt. För ont.

Farväl.